söndag 16 augusti 2009

Ett självporträtt


Jag återvänder till Slussen för att fotografera för 6:e gången denna sommar. Det är eftermiddag då jag tar den västra sidan och skuggorna är mjuka ifrån solljus bakom en mulen himmel. Det är Slussens ytor som intresserar mig mest, dess textur, det sotiga kaklet, den smutsiga betongen med sina sår och gångarnas färgskalor i urblekt pastell.

Nere på marknivå under tunnelbanebron står en byggnadsbarack bland massa bråte. Någon har skändat en politisk affisch och på lukten att döma är det här under nattklubben Kolingsborgs saknade toalett upprättas om nätterna.

Jag fortsätter in längst gula gången och det är här jag hittar mitt fynd. Plötsligt på en av de dunkla väggarna breder den ut sig utan avslöja valet av sin placering. Den mäter säkert två meter i bredd, gjord av nitad papp. Jag måste ha gått förbi den tusen gånger. Slussens informationstavla ger mig all info jag behöver för att med en vindpust från det förgågna sammanfatta historiens kanske mest naiva ide. Jag ser hur åren ristat sina egna tecken i ansiktet på den strukturerade upplysning som skulle ha manifesterats här.



torsdag 6 augusti 2009

Ett verk om slussen



I mitt minne blir slussen en mytisk plats. Sommarljusa nätter träder fram med sövande svepande städbilar som stretar sig fram över det tomma torget när jag vaknar upp ur natten och styr stegen hemåt. Det är en plats där man hamnar utan att mena det där ingen stannar särskilt länge. Folk är på väg någon annanstans. Måsarna skriker och slåss om glasspapper och nedanför ljusnar staden.

Som Stockholmare har jag ogillat slussens arkitektur och platsen som sådan. Dess öststatsaktiga labyrint har framstått som en primitiv skamfläck som förminskat staden. Men just som rivandet och nybyggandet äntligen ser ut att komma igång så inser jag att jag plötsligt förlikat mig med den vittrande miljön och den monumentala ruinkonstruktionen.

Slussen har förändrats. Nya funktioner har uppstått och gamla gått förlorade. Det har växt fram något ovanligt i de labyrintiska möjligheterna till olika vägar genom komplexet när den ursprungliga planen övergetts. Slussen har fått ett eget liv och blivit en levande organism. De grova konsolerna, fuktskadorna och det framstickande armeringsjärnet sitter som ett rivsår i en i övrigt tillrättalagd omgivning.

Jag har länge försökt omfatta slussens rumsligheter och texturer i tanken. Nu gör jag det genom att konstruera en digital bild. Jag tror att det kommer att bli en syntes av Slussens gångar, ramper och betongfundament. Men det blir också ett försök att närma sig dess organism, och dess plats i staden.

Hur det färdiga verket kommer se ut är inte klart när detta första inlägg skrivs. Tanken är att den process som leder fram till det färdiga resultatet ska beskrivas på den här bloggen tillsammans med en diskussion som försöker närma sig Slussens väsen och dess roll i staden. Jag välkommnar den som vill att skriva kommentarer och delta i diskussionen! I kommentarsfältet under varje inlägg fortsätter diskussionen och man får vara anonym.