torsdag 22 oktober 2009

Om den här bloggen




Om du vill läsa om vad den här bloggen går ut på så står det något om det i det alldra första inlägget längst ner. Nu har det åtta inlägg senare blivit dags att säga något mer om problem och möjligheter med bloggformen för det här projektet. Alla inlägg under etiketten ”Om projektet” i menyn till höger handlar om detta.

Denna blogg är alltså en masteruppsats på Högskolan för fotografi – en konstnärlig utbildning på Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Det är en försök att i bloggformen reflekter över hur jag framställer ett konstverk och en beskrivning av de olika tankar och teoretiska fördjupningar som är en del av det arbetet.

Då varken jag eller någon annan jag känner till, har skrivit en högskoleuppsats i bloggform så är det ett expriment med en rad svåra utmaningar och många intressanta möjligheter. Jag försöker hitta en fruktbar mittfåra mellan konventionell akademisk upsats och blogg där jag kan plocka fördelar ifrån båda sidor. Det skulle vara ett misslyckande att skriva en vanlig uppsats i bloggförklädnad eller göra en vanlig blogg utan någon skärpa eller djup. Det är viktigt att komma ihåg att denna form kommer att ha fördelar men även nackdelar i jämförelse med den akademiska uppsatsen. Här är några av fördelarna som jag upptäckt så här långt i arbetet:

Länkbarhet där man enkelt kan hyperlänka och göra texten djupare och baka in referenser. Det gör det möjligt att bättre uttnytja filmer, dokument och större bilder än vad som ryms i pappersformatet.

Interaktivitet/kommentarer kan ändra riktiningen på uppsatsen medan den skrivs. Alla som jag refererar till kommer få en länk till inlägget och ges en chans att kommentera. Även klasskamrater, handledare och andra intresserade får en möjlighet att kommentera och på så sätt kanske påverka innehållet.

En pågående transparent process. Eftersom uppsatsen publiceras bitvis och kronologiskt, och ett publicerat inlägg räknas som läst, måste det finnas utrymme för misstag som redovisas och inte tas bort. Om jag tex missförstått ett begrepp och drar fel slutsatser vilket någon påpekar i en kommentar så kommer detta att stå kvar. På så sätt blir bloggen också en processbeskrivning av det akademiska skrivandet under pågående och inte som en färdig, finslipad produkt som sopat bort sina spår.

Här är några nackdelar jag upptäckt

Kronologin i bloggformatet innebär att inläggen publiseras kronologiskt och i rak följd även om de kan hänvisa till tidigare inlägg. Det blir inte som i en vanlig uppsats, en logiskt och kontinuerligt sammanhängande resonemang där det ena ger det andra i en enkel kedja. I bloggformen förs flera diskussioner samtidigt och vävs in i varandra på ett mer svåröverskådligt sätt. Dessutom kommer ett gamalt inlägg inte att ändras i efterhand, utan ändringar, fördjupningar eller eventuella misstag kommer förklaras av mig i kommentarfältet istället för att inlägget redigeras om. Det finns tre etiketter på inlägg: Om platsen, verket blir till och om bloggen.

Djup kontra bredd. Bloggen är en form som utnyttjar överflödet, bredden och mångfallden ofta på bekostnad av skärpa och fördjupning. Den blandar högt och lågt och växlar ifrån allvar till humor. Den här bloggen kommer att söka fördjupning men samtidigt vara bloggformatet trogen i sin mångfalld, sitt tillgängliggörande och personliga tilltal. Det blir dock längre inlägg och mer fördjupning än vad merparten av traditionella bloggar av typen självupptagen 14 åring visar dagens outfit. Dock kommer även mer lättsamma och mindre relevanta länkar att inkluderas som ni märker.

Upphov. Det som slutligen blir min uppsats är både det jag skrivit och andras kommentarer samt i viss mån länkade matrial. Det blir en uppsats med flera medskapare. Bloggen är publicerad på portalen ”blogger” som är ett komersiellt företag, dock är det jag som äger inehållet på min blogg.

 Verkets tillkomst kommer nog inte nå sin fullbordan innan den här uppsatsen ska examineras. I den bästa av världar hade det varit så men nu får jag nöja mig med att komma så långt som möjligt innan dess.

Formellt har jag begränsat mig till följande förhållningssätt:
Texten. Inläggen är korta och har minst en bild men gärna flera beroende på längd. Läsbarhet, tillgänglighet och flyt är prioriterat. Formen är essäistisk snarare än akademisk där ett berättande och konkreta exempel försöker frigöra texten ifrån begreppen. Det blir ett resonerande snarare än ett ergumenterande. Inläggen blir 15 till antalet och därefter fördjupade i kommentarerna.

Bilderna syftar till flera saker: Att illustrera texten och göra den läsvänlig. Att ge en annan dimension på det som diskuteras. Strävan är att varje bild ska bidra med en egen betydelse och inte endast vara utfyllnad. I den mån jag anser det vara givande ges en förklarande bildtext. I den mån upphovsman är känd så redovisas detta, annars är han/hon okänd. I de fall det är mina bilder framgår det av texten.


söndag 18 oktober 2009

Form

Delar av mitt digitala Slussenarkiv

Under sommaren har jag tagit hundratals foton av Slussen som ska formas till en bild. Jag går igenom mitt material och tittar på alla foton bredvid varann. Ramperna, gångarna, det spruckna kaklet, dörrar och neonljus blandas i ett virrvarr utan sammanhang. Abstrakta former bildas av skuggor, material, bildutsnitt. Jag ser rader av upprepningar och vyernas linjer. Man kan ana hur jag rört mig längst med rummen i och kring Slussen.

Jag funderar över en form åt bilden. Ett tag överväger jag fyrklövern som 30-talets Sluss blivit så berömd för men avfärdar idén. Det är ett mer teoretiskt sätt att se på platsen men knappast känslan när man befinner sig mitt i den. Fyrklövern är mer en trafikplan eller en fågelvy.

Istället ser jag den framför mig som ett uppspänt djurskinn, utplattat och ur proportion. Fast samtidigt tuktat konstruerat och rätvinkligt. Jag tror det kommer bli ett koncentrat av Slussens fogar och rum, håligheter och ytor. Men mellanrummet som jag identifierat som en så viktig del av Slussen (se tidigare inlägg) måste också finnas där. Jag måste foga in den dissonans, det sönderbrutna som spränger formen.


Jag tittar på ramperna. Det finns två stycken uppgående och tre som sluttar nedåt. Där ska jag börja. Jag omvandlar bilderna av ena rampen till en lågupplöst skiss. Mitt sökande efter en form har börjat.

Skisser
KÄLLOR:

Bilden på Slussens fyrklöver är hämtad ifrån Hellboms weblogg "Stockholm Berättar" som jag starkt rekommenderar. Upphovet till fotografiet är okänt.

måndag 12 oktober 2009

Revor i stadsväven

Klarastrandsleden i Stockholm norrut

Märkligt nog är Slussen en sammanlänkande getingmidja och på samma gång en reva i stadsväven. Jag lägger idén till raden av Slussens paradoxer och återkommer till den snart.

Jag bläddrar genom chalmers arkitekturtidskrift ifrån 2007 med titeln och temat Utopi. Jag finner en artikel (s.35-37) författad av Martin Nordahl med där jag tacksamt lånar titeln – Revor i stadsväven. Nordahl skriver om platser som lämnats kvar – gamla industritomter, obsoleta varv, rivningskåkar som får stå kvar och de andra glappen i det så flitigt planerade stadsnätet. Det är ett ämne som diskuterats flitigt av många namnkunniga genom tiderna.


Tidsskriften 4ark numret Utopi

Nordahl nämner Gullbergs Kaj i Göteborg och just hamnkvarter och kajer har idag i med postindustrialismen spelat ut sin tidigare funktion och blivit ett mellanrum. I Stockholm förvandlades Lugnets industriområde till Hammarby Sjöstad och jag minns dokumentärfilmen som skildrade bohemerna i Ryssviken utanför Stockholm (Ryssviken, Åse Fougner, 2007). De som bodde i de gamla skorvarna fick söka sig till någon av de andra utrotningshotade skrothamnarna när den tillrättalagda Marinstaden fick företräde genom att upfylla stadens kriterier för existens: aktivitet, ordning och produktion.

De gamla pråmarna i Ryssviken

Marinstaden på samma plats

För stadsplaneringen vill snabbt exploatera ut döda delar och införliva platsen under en given funktion. I förfallet har man läst in ett slags hot mot det inordnade samhället och ett brott mot strävan att skapa en rationell organism. Det kan sägas med andra ord, vilket Nordahl påminner oss om i sin artikel, när den spanska arkitekten Solà-Morales benämner glappen för Terrain vague. Det finns en rad andra benämningar på liknande fenomen: Ickeplats/non places, en terrain vague, andra platser, en reva i stadsväven, mellanrum, undantag. Morales skriver:
”Architecture´s destiny has always been colonization, the imposing of limits, order and form […] When architecture and urban design project their desire onto a vacant space, a terrain vague, they seem incapable of doing anything other than introducing violent transformations, changing estrangement into citizenship, and striving at all cost to dissolve the uncontaminated magic of the obsolete into the realism of efficacy.”
Det blir en stad som blir mer trevlig, enhetlig och tillrättalagd men utan de revor där kreativitet kan beså en oinskränkt jordmån med frön av framtida möjligheter. De fungerar idealt som indikationer på vilka behov som finns i området och på sikt ”fyller de igen” sig själva med innehåll och mening. Ofta innebär det att platsen stiger i värde efter att den nya potentialen är nådd. Revorna blir både växtplats och ventil för stadens angelägenheter, behov och kreativitet. Det blir på samma gång det ogräs som gör att vi ser hur välordnade och domestiserade (eller inte) de övriga rabatterna är.

Lugnets industriområde med Globen i bakgrunden
Hammarby Sjöstad på samma plats

Genom revorna har staden utvecklats i århundraden när försvarsanläggningar blivit obsoleta, kungliga jaktmarker upplåtists, industriområden flyttats ut ur staden och hamnarna förlaggts på avstånd. Men fram tills 1900-talet skedde förändringarna långsammare än idag och man hade aldrig ett alternativ att bygga igen alla glapp. Dessutom brann städerna med jämna mellanrum. Potentialen i detta kände både Nero, Hitler och Napoleon vilka alla applåderade sina huvudstäders destruktion för en framtida omdaning.

KÄLLOR:
Fantastisk ”socialrealistisk” film om Lugnet anno 1981 som måste ses! (8min). Ifrån Sthlmskällan.
http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=2&action=visaPost&film=true&start=0&mediaId=514&post=3
Om Lugnet före Hammarby Sjöstad
http://www.dn.se/blogg/epstein/2009/04/25/lugnet-fore-hammarby-sjostad-2975

Klipp från Ryssviken:
http://www.youtube.com/watch?v=Ky5e7J9rD8Q

Recension av Ryssviken med titeln ”Sista andningshålet” i DN 2008/04/27 av Sanna Pedersen
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/sista-andningshalet-1.537046

Om Marinstaden
http://www.marinstaden.com/

Om Terrain Vague, av Solà-Morales
http://www.atributosurbanos.es/en/terms/terrain-vague/

Om Chalmers Arkitekturtidskrift
http://0ark.se/blog/?page_id=4 2007 Utopi. (s.35-37) Martin Nordahl , Revor i stadsväven.
Ryssviken, Åse Fougner, 2007, för SVT

Alla bilder utom, 4-ark utopi som fåtts ifrån 4-arks sida ovan, har fåtts via google bildsök vid datumet för detta inlägg. Sökord har varit "klarastradsleden","Ryssviken", "Marinstaden","lugnet","hammarby sjöstad".

onsdag 7 oktober 2009

Slussen som ickeplats


Man kan kalla Slussen för en kritisk ickeplats. Egentligen existerar det inte namnet i formell mening: Mälartorget, Karl Johans torg, Södermalmstorg, Slussplan, Ryssgården eller Söderström har varit riktiga benämningar. Slussen är ett begrepp som lever i allas medvetanden men inte i stadens officiella register.

Slussen är ett undantag i stadsbilden, en plats som lever mellan flytande gränser som inte okomplicerat kan fogas in efter en funtion. Bäst beskriver man den med olika motsatspar – Det är en passage men en barriär, en gräns men början på något nytt, en bro men en landtunga, en vattenled men en fördämmning och på samma gång underjordiskt komplex.

Det är en mötesplats men en plats man snabbt lämnar, en plats för skingring, ett torg, en galleria, en trafikkarusell, kaj och vattenbro. Där finns det rationella modernistiska arvet men idag förfallet till något som både mist sin funktion men fått nya. Där finns historia men likaså återkommande spår av dess utrensning men kanske viktigast av allt: där finns centrumet i form av ett mellanrum.

Mellanrummets betydelse är ämnet för en text – Digaale av Stefan Jonsson I Ord & Bild 5-6 1996. Han skriver om mellanrumet att:

"Mellanrummet är varken här eller där, varken vårt eller ert. Mellanrummet är det som delar men också det som delas, och då det delas av alla förbinder det alla med varandra. Därför är mellanrummet världens centrum. Det är det enda som alla människor delar och har gemensamt. Ingen kan äga mellanrummet, eftersom det är det som definierar gränsen mellan olika egendomar. Mellanrummet, gränsen, havet har idag övertagit den funktion som torget, gatan, allmänningen och huvudstaden en gång hade – som en mötesplats där man idkade handel, ordnade karnevaler, och demonstrerade. Mellanrummet är världens centrum. Det offentliga rummet har alltid varit ett mellanrum."
Karen Mirza och Brad Butlers tolkning av just - "Non Places"

Jag vill mena att den beskrivningen stämmer in på platser som Slussen. För även om den enligt ett visst sätt att se det ägs av Stockholms Stad och de näringsidkare, etc som finns där är det på samma gång tillgängligt och approprierat av alla människor. Dess betongfundament sträcker sig över hela västvärlden och under dess broar sover uteliggare samma sömn, folk passerar, möts och separerar på samma sätt. Gatufesterna, pridegalorna, midnattsloppen och festerna breder ut sig, och människor förlorar sig där.

Vad betyder det när en stads centrum är ett mellanrum? Los Angeles centrum är kanske en parkeringsplats eller en motorled (se tidigare inlägg), och Stockholms centrum är Slussen. På sätt och vis förenar det städerna, slätar ut skillnaderna i den globala staden. Det för städerna samman så att alla stora städer blir del av samma urstad, städernas idé - metropolis. Mellanrummet står för ett utrymme snarare än en inramning och det dyker upp i en rad olika skepnader och doser i det urbana landskapet som i tex Riddarhustorget.

Jag inser att mellanrummet blir en viktig del av min blivande bild av Slussen. Om bilden inte andas utrymme kommer det att ha förlorat sin mest karaktäristiska egenskap. Min idé om en syntes, en förtätad bild blir plötsligt mer problematisk. Kanske måste jag tänka om totalt. Det måste jag nog, om inte idén om syntes och förtätning är förenlig med mellanrummet?

KÄLLOR:
Digaale av Stefan Jonsson , Ord & Bild 5-6 1996.
Karen Mirza och Brad Butlers sida: