Slussen

Urberg, brutalism och 1600-tal

2010-06-16T12:03:00.008+02:00

Se den scroll och zoombara bilden här

Det finns en plats på Slussen där det mitt i skarven mellan den mest brutalistisk arkitektur och Söders sten finns en månghundraårig kvarleva. Inne mot bergväggen finns nämligen den gamla 1600-tals vallen kvar från den stormaktstid då Slussen fortfarande var förskansad. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg om ruiners kraft men nu har denna punkt även gets plats i min bild.

Då vallens kullerstenar endast kunde ses genom tunnelbanefönstret, blinkandes förbi en svårfotograferad sekund var jag tvungen att hitta ett annat sätt. Det hade jag också turen att göra i med en ventil som finns nere vid bussgaraget där man genom gallret kan fotografera de stora steblocken när eftermiddagssolen ligger på i rätt vinkel vilket den gjorde i augusti 2009.

Den äldsta delen av Slussen

Nu kan man se stenarna insatta i dunklet något ovanför den runda ventilen till vänster just innan pelaren. Jag har fått frågor om vad det är för markeringar med siffror som följer den avlånga väggen som sträcker sig ut till vänster över bussgaraget. Jag gissar att det kanske är någon slags gjutform kvar ifrån bygget. Är det någon annan som vet?

Varför dessa numrerade detaljer?

Alla bilderna i detta inlägg är hämtade från den digitala versionen av bilden som kan ses här http://www.urbananatomy.se/ klicka för att zooma, och shift+clicka för att zooma ut, dra musen för att panorera.

Se inlägget om Ruiners kraft

2010-06-02T13:34:00.003+02:00

Klicka här för den digitala versionen av bilden

Dokumentationsbild från Hasselblad Center i Göteborg. Utställningen pågår till mitten av Augusti. Klicka här för den digitala versionen av bilden

Den dagen den sorgen

2010-05-26T21:45:00.008+02:00

En dag slog det mig att det finns en bild som funnits i mitt sinne en längre tid som ett minne från barndomen. Det tog lång tid innan jag återfann den, trots att den bredde ut sig 96 meter lång under jorden några kvarter ifrån mitt föräldrarhem.

Bilden som jag såg under min barndom på tunnelbaneperrongen i väntan på skolutflykter var försvunnen i flera år. Jag letade men fann den ingenstans. Tillslut antog det nästan mytiska proportioner och jag undrade om jag inbillat mig alltsammans. Men så en dag satt den där, tillbaka efter en flerårig restaurering. Det visar sig vara ett 96 meters fotomontage på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm. Är du i stan är det värt resan dit för att se det, jag lovar dig.

Del av Den dagen den sorgen av Larseric Vänerlöf

"Den dagen den sorgen" som verket heter, är gjord av Larseric Vänerlöv 1983 och är därför lika gammal som jag. Det är för mig en Stockholmsbild där ena kanten består av en landsväg och staden som byggs på 1800-talet för att sedan glida över i scenerier med framtida städer och undergångar. Där finns Slussen och Sergels torg, betong och helvete. Men det är ett motiv som bäst beskrivs med Vänerlövs egna ord:

"Välkommen till Lustarnas trädgård. Plattan rämnar i ett medeltida rus av nakenhet och förälskelse. En fotograf med stereokamera ditsänd av traktens största tidning missar århundradets bild bakom ryggen."

En förmån med fotografi är att det kan ta in andras bilder. Med Larserics godkännande innehåller nu min bild en del av "Den dagen den sorgen" som visar Slussen. Det blir en oerhört fint tillskott som ger min bild ett nytt djup. På samma sätt innehåller hans verk kända pressbilder, medeltida helvetesskilldringar och Stig Strömholms berömda barn, för att nämna några bland många.

Nu hänger två fragment av "Den dagen den sorgen" i min bild som bit för bit fortsatt under våren. Den har förändrats och förbättrats och tagit olika former. Just nu hängs den på Hasselblad Center för vernissage på fredag kl 18. Samtidigt är det utställning på Konsthallen där jag har med sex andra bilder. Kom!

Läs mer i artikel från Filipstads tidning
Läs mer om verket på SLs sida

Hängning

2010-04-02T14:23:00.003+02:00

Efter att ha arbetat med bilderna i datorn under en lång tid har jag dem nu framför mig i fysisk form. De 27 delar som nu omfattar bilden ligger som ett stort sjok, en enorm och massiv hög av printar och ska hängas i gallerirummet. När det handlar om en så stor bild som i det här fallet upstår en rad utmaningar som gör det presentationen i rummet extra viktig. Det tar inte någon lång stund för än jag och min handledare/curator Niclas Östlind kommer fram till att utställningen kommer att vinna på att bilderna delas upp i tre delar och hängs på de tre olika väggarna.

Visserligen förlorar jag något av kraften och det massiva och kaotiska intryck som den enda bilden ger men jag vinner ett verk som omsluter betraktaren snarare än att möta. Formerna är spretiga och rör sig över väggen i olika riktningar. Samtidigt hänger vi verket i tre olika nivåer motsvarande de rumsliga nivåskillnaderna på platsen. Jag är skeptisk först men Niclas tycker att skillnaden ska göras ännu större. Den lägsta nivån med kajen, vattnet och slussluckorna hänger så lågt att man nästan måste böja sig ner eller ställa sig på huk för att se detaljerna. Den högsta svävar lite utom räckhåll uppå mot taket.

När alla printar är uppe och vi återvänder efter lunch med nya ögon känns det som om det är en självklar form. Bilden rör sig över väggarna på ett sätt som följer bildens perspektiv och blickpunkt istället för att placera sig efter en konventionell hängningshöjd som gör det bekvämt och förutsägbart för betraktaren. Nu återstår att hänga de riktiga, monterade bilderna och jag ser fram emot att stå i rummet när alla är på plats.

Kösystemet

2010-03-23T16:25:00.005+01:00

Nere på Slussens bussperrong har en mycket gammal skylt dröjt sig kvar. Den anger köriktningen när man köar till bussen. Mannen på bilden bär hatt och den märkliga formen på den anländandes väska antyder en hantverkare av något slag -en sjömanssäck föreslog någon men den verkar liten.

När jag ser skylten första gången tycker jag det är märkligt att den överlevt i alla år. Jag tänker mig att den inte fyller någon funktion längre utan bara har ett nostalgiskt värde. Men så plötsligt står dom där framför mig, i samma räta led som på skylten.

Bilderna är detaljer ur det tillkommande verket Stadens hjärta

Eld och rörelse

2010-03-19T13:22:00.012+01:00

Work in progress

Med mindre än en månad kvar till min examensutställning har jag börjat sätta ihop de olika segment som kommer att utgöra den monumentala bild av Slussen – Stadens hjärta som den här bloggen handlar om.

Nyligen genomgick processen en kris som jag siktat på sen hela arbetet tog sin början. Jag tänker mig att om man inte stöter på ett näst intill oöverstigligt problem i arbetet har man inte varit ambitiös nog. Vad som hände var att tjugo bildsegment som alla motsvarade en storlek av två meter utskriven bild, låg klara och framför mig. Att se dem tillsammans fick mig att inse att jag inte visste hur dessa skulle komma samman till en bild. Samtidigt kunde jag inte tycka om dem: Allt det minutiösa arbete med att räta ut vinklar, jämna ut skuggor, suga ut färgstick såg i slutändan fult ut. Det blev bara enformiga rader i blaskiga gråtoner utan vare sig den udd eller den magi som jag upplevt på plats. Frågan var lika tydlig som nedslående: Hur långt ifrån den bild jag sökte efter hade jag kommit?

Segmenten i en skissbild

När jag genomlect den totala uppgivenheten letade jag igenom mina digitala arkiv och märkte att ett sjätte sinne, eller en bortglömd insikt fått mig att fotografera andra vinklar och andra utsnitt än de som jag arbetat med i de olika segmenten. Istället för raka rörelser av väggyta fann jag där mörka trasiga hål i taket, pelare och fundament i sneda vinklar och ett stort material av smutsig betong i rena fina bildsjok.Vissa bilder var fulla av reflexer och solljus, andra förlorade skärpa och sögs in i ett dunkel. Jag prövade att utan eftertanke bygga ihop bilderna. Resultatet blev över all förväntan.

Takmaterial

Nu övergår jag i ett fartfyllt måleri med det fotografiska materialet spretandes ut ur varje strukturerad skarv. Platsens rumsliga sammanhang faller också på plats som genom en magi och mellan rummen lägger sig skuggorna som en vadderad vila för ögonen. Det blir en växelverkan mellan målandets spontanitet emellanåt tillbakaryckt av det fotografiska finliret och justerandet. Ljus och mörker om vartannat. Det påminner mig om det militära – växelvis framryckning med eld och rörelse. Den sjunde april är målet i sikte.

Alla bilder i inlägget är work in progress

Utopier i verkligheten?

2010-01-25T00:39:00.020+01:00

I städernas stads – Manhattan, löper en ruinens ådra rakt in bland husen. Nästan lika unik, nästan lika centralt belägen som Slussen är den ett exempel på en ruin mitt i stadens hjärta. Nu har den fått en ny form, en ny funktion som invigdes och öppnades för allmänheten i somras. Somliga hävdar att den blivit en ruinernas utopi i verkligheten.

Översiktsbild på The Highline över Chelsea på östra Manhattan.

The Highline, byggd samtidigt som Slussen, var ett järnvägsspår som gick över staden som en upphöjd bro över hustaken. Efter att banan stängdes av och låstes har den förfallit, växtlighet flyttat in och successivt har de boende i de omliggande husen börjat ta sina morgonpromenader över korrigerad plåt och vildvuxet ogräs. Konstnärer började ta sig till platsen, måla på de tomma husväggarna, sätta upp skulpturer. Andra tog sig in för att ha fester och eller rasta hunden.

Joel Sternfeld - Walking the Highline

I samarbete med en ideell förening – Friends of the highline har staden efter en lång process gjort något nytt av ruinen. På nätet kallar man det att man bevarat platsen och det anges en rad bakomliggande skäl till varför man tyckt att det är viktigt. Man nämner först argumentet att bevara historiska värden, skapa ett offentligt rum för en rad kreativa program. Men framför allt blir det ett sätt att genom platsens dragningskraft som turistattraktion, samla folk till en plats där man medan de promenerar i parken, äter glass och tittar på utsikten kan påverka dem med en rad olika budskap. Just nu handlar det om grönarare stadsmiljö, alternativa transportmedel, återvinning av infrastruktur och ett sätt att hantera den post industriella stadsutvecklingen.

Förr såg det ut såhär. Av Joel Sternfeld - Walking the Highline

Så här ser rälsen och det sprukna underlaget ut idag. (a+t architecture)

Man har behållit några av ruinens uppskattade egenskaper samtidigt som utformningen har gjort den användarvänlig och tillrättalagd. Det tidigare spruckna och vassa underlaget med sina uppstickande tovor har sanerats och istället har en formgivare gjutit en liknande men mjuk och säker design som härmar det som funnits där. (se bilderna ovan) Den ursprungliga vilda flora av ogräs har delvis behållits i planteringarna och man har nu curaterade konstutställningar istället för gatukonst som inte ber om lov.

Jag hittar ett fint yttrande från Konstakademin i frågan om bevarandet av Slussen där man vill se just ett sådant. Men hur mycket jag än kan romantisera "det vidunderliga stadslandskapet" som det är idag undrar jag om inte ett konserverande kan vara lika ödesdigert som politiskt omöjligt. Ett konservera skulle vara att döda den levande process av förfall och liv som utmärker ruinen, som ger den sin essens och utsträckning i tiden (se tidigare inlägg). Att lappa ihop hålen och renovera den gamla konstruktionen skulle även det vara att göra den till något annat, att återforma tillbaka till sin barndom fast i friktion mot en äldre tid. Det skulle med Robert Ginsbergs ord vara att göra ett monument istället för en ruin – en symbol fast förankrad i tiden.

Bild från det nyöppnade Highline ifrån a+t architecture

Ser man till The Highline är det i mina ögon en vacker park och en intressant plats med många förtjänster. Men det är inte lika vackert som det var. Platsen nu har en funktion, tydliga gränser och tillhörighet. Borta är dock den frihetskänsla, den förlorade ickeplatsens oas, dess mellanrum i staden och de odefinierade gränserna. Det som Robert Ginsberg hyllar hos ruinen – det fragmenterade och ofullständiga i en kraftig enhet, är inte längre närvarande annat än i symboliska referenser. Dess utsträckning i tiden har frysts i en form och dess helhets kraft gått förlorad, avgränsats och upphört.

(se även Ruiners kraft)

KÄLLOR:

The Highlines sida på nätet: http://www.thehighline.org/

Konstakademin angående Slussen undertecknat Mats Edblom och Gunnar Mattsson 2004: http://www.konstakademien.se/Ovrigt/Angaende-Slussen/

a+t Architecture: http://www.aplust.net/index.php?idioma=en

Joel Sternfeld - Walking the Highline Stiedl/Mc Gill Gallery, http://blog.thehighline.org/2009/02/12/walking-the-high-line-with-joel-sternfeld/

Robert Ginsberg, The Aestetics of Ruins 2004.

En betydelsefull bild

2009-11-21T17:42:00.012+01:00

Jag ser tillbaka på min uppsats och de 17 inlägg som nu skapar den. Har jag kommit närmre Slussens väsen? Har jag en klarare bild av mitt verk? Ja, den här erfarenheten har skapat en mycket betydelsefull bild.

Jag återvänder till där jag började, med en text av Stefan Jonsson. I en artikel – Digaale i Ord & Bild, skriver han:

”Konsten uppstår i smärtan av att vara kluven, ur smärtan över att världen inte hänger samman, i mellanrummet av migranter i trafikens oväsen, i världens centrum: där finns idag en estetik och ett tänkande som helar världen genom att påminna om att världen inte är hel, som manar dig att bygga dig ett hem genom att visa att du är hemlös, som får dig att uppfinna sammanhang genom att påpeka alltings brist på sammanhang. Världens helhet uppenbarar sig hos dem som vittnar om att världen inte är hel. Deras blick kan skönja helheten som skuggan av en dröm om en bättre värld.”

Jag läser texten som sätter ord på en känsla jag haft enda sen jag bestämde mig för att göra ett verk om Slussen. Jag ska försöka beskriva den tanken och den kan tyckas långsökt. Du som läser kommer kanske tycka att det finns en alltför stor skillnad att dra parallellen över. Men ta språnget med mig och låt oss se var vi landar!

Inom många vetenskaper kan man studera helheten av någonting genom att finna en viss specifik punkt och fokusera på denna. Däri kan man utläsa det förflutna och en möjlig framtid. Vilket jag skrivit om i tidigare inlägg så är Slussen en sådan plats i staden, genom århundradena i vårt samhälle. Den rationella idén om en ordnad stad med en viss struktur och vissa maktcentra har fallit sönder och spruckit i fogarna. Trafiken har dirigerats om, skyltarna bytts ut, näringarna sinat och sprungit fram igen på nya ställen, konsten har invaderat och den gamla planen övergivits.

Slussen är enligt denna dramatisering ett revornas hjärta i det mellanrum, den kritiska plats, den ickeplats och det minne av en utopisk helhet som idag blivit en kraftfullt levande ruin i ett osannolikt centrum. Somliga blir illa till mods av detta, andra gör sig blinda, en tredje uttråkad och några blir berörda. Därför splittrar den stadens åsikter men för samman i meningsutbytet.

En ny Sluss, eller en sanerad Sluss kommer att peka ut en riktning för resten av staden precis som platsen alltid gjort med medeltidens handel, stormaktstidens befästningar, 1930-talets förebådande om den moderna staden och bilismens totala övertagande i ett betonggrått kretslopp. Nu sträcker den sina leder genom betongkollosserna i Moskva, längst med trafiklederna i Beijing, och snurrar kring Los Angeles oändliga centrum.

Plötsligt står jag öga mot öga med en pappfigur uppklistrad och i färd med samma sak som jag. Från Street art Stockholm.

Den saknad som Stefan Jonsson talar om finns i Slussen. Men som Robert Ginsberg menar är det en saknad som blir ett kraftfullt tillskott för ruinen – det blir en närvaro av något nytt. Det blir en ständig rörelse som sträcker sig ut till en varaktighet i tiden. På så sätt är Slussen universell på ett annat sätt än vad funktionalismen hade tänkt sig. Slussen är manifesteringen av ett väsen lika gammalt som vår mänskliga civilisation och leder åt alla riktningar.

Kanske tycker du som läser att ja det är en märklig plats att landa på. Men längre än så har jag inte kommit med ord. Min bild håller fortfarande på att ta form och i den kommer jag fortsätta att formulera mig.

Det finns en teori som menar att romarna övervann och förintade ett folk vars civilisation överträffade deras i fråga om vetenskap, demokrati, humanism och konfliktlösning. Kelterna utmålades sedan av segrarna som ett barbariskt och primitivt slavfolk, en bild vi haft tills nyligen.

Men hur kom vi att omvärdera denna bit av historien? Genom att finna små fragment av vägkonstruktioner i ett nätverk som sträckte sig över de skotska myrarna liksom i sedimenten på andra ställen i Europa. Men nyckeln, huvudkällan som band vägarna till Kelterna fann man genom att betrakta ett litet förstört objekt som grävts upp efter årtusenden ur marken. Jag minns inte hur den såg ut eller var jag kan återfinna den, men jag minns med glädje att objektet med sån betydelse var just en liten smutsig bild.

Från Street art Stockholm

KÄLLOR:

Digaale av Stefan Jonsson , Ord & Bild 5-6 1996.
Street art Stockhol, Max ström förlag, 2007.
http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke

Funktionalismens pastellfärgade nyanser

2009-11-21T17:10:00.020+01:00

Det regnar sällan på byggnadsillustrationer. Det tycks vara ett tillstånd av konstant sommarsol, folkliv och grannsämja i skira färger. Öppnar man foldern som presenterar nybyggen finns det vissa ord, fraser och formuleringar som återkommer i varje text.

Jag skrev ett tidigare inlägg om Funktionalismens mörka sida där jag pekade på dess idé om att ersätta särart med enhetlighet och knöt ett samband till svensk rashygien. Kommentarerna tyckte att liknelsen var långt dragen och att bilden jag målade upp av funktionalismen var något onyanserad. Jag svarar: Naturligtvis var bilden onyanserad då de ljusa nyanserna utelämnades. Som titeln angav tog jag mig för att skissera funktionalismens mörka sida då jag inte vill återupprepa broschyrernas klichéer som ligger oss svenskar så varmt om hjärtat - den delade meningen att funkis är solsken, pastell och ideal.

I en artikel – Swedish Modernism at the crossroads, skriver Helena Matsson och Sven Olov Wallenstein mycket intressant om den väg som svensk modernism tog med komplexa anknytningar bakåt och framåt i tiden. I med det inser jag att bloggen, eller i alla fall denna blogg, har stött på sin begränsning. Jag kommer inte i inläggen kunna ge några tillfredställande nyanser på detta komplexa område. Men på några punkter vill jag testa deras resonemang på Slussen.

De menar att funktionalismens viktigaste uppgift blev att få individen att identifiera sig med det modernistiska projektet genom att anknyta bakåt på vissa sätt i syfte att nå det nya. Man anspelade på vedertagna nationella dygder som var lätta att samlas runt inför omställningen. I Slussens fall var man på många sätt vårdslös mot de olika historiska aspekter som samspelar på platsen och det enda som återstår av den gamla Slussen är i princip utraderat (med undantag av en mur). Men läser man arkitekterna beskriva tanken bakom planerna finner man som Matsson och Wallenstein förutsett, en anspelan på gamla funktioner som fanns där innan 1800-talet.

Manifestet Acceptera! ifrån 1931

Den standardisering av estetik och konsumtionsvaror som funktionalismen förespråkade finns på sätt och vis också ingjutet i Slussen genom dess standardiserade material, former och funktioner om man ser till en viss nivå. Dess unika egenskaper kommer in i den specifika sammansättningen, skalan och den ovanliga plats – mitt i Stockholms känsligaste centrum, som den fått. Men utan standardiseringen hade Slussen inte varit det generella och omfattande centrum med länkar ut längst motorvägar in och ut i den västerländska urbana bebyggelsen.

Artikeln nämner också något om hur man förhöll sig till reklam i arkitekturen. Reklamen fick en pånyttfödelse men fick inte finnas i för stort överflöd. Den moderna svensken skulle endast känna begär till en rimlig konsumtion inom vissa rationella gränser. Med för mycket reklam ansåg man att det fanns en risk att begär i sig själv skulle produceras. En nyhet med den arkitektur som presenterades på Stockholmsutställningen 1930 var avsaknaden av dekor och utsmyckning. Budskapen begränsades inte som innan till skyltfönster och enkla metallskyltar eller flaggor från exempelvis affären på bottenplanets ingång.

Men med dagens mått var reklamen inte heltäckande och den berömda stomatolskylten fick glimma ganska ensam över Slussen. Istället introducerade man just immateriella ytor. Gatukonsten kastar sig över dessa , ofta i konkurrens med den nya kvantitet reklam som vi tar för givet. Budskapen skrivna på husen blir fler än de ornamentala uttrycken eller de detaljerat skulpturala.

Ruinen av Yxhults fabrik ifrån bloggen Rostsverige

Det leder oss in på en tredje aspekt – funktionalismens estetiska upplevelse i relation till ruinens. Robert Ginsberg och Dylan Trigg menar att det nyvaknade intresset för ruiner är en kritik av rationalism. Ginsberg påpekar att detta inte ligger primärt i vad ruinen saknar utan snarare för vad det har som inte den övriga bebyggelsen har, en rörelse, kreativitet, liv och skaparkraft i förfallet. I Mattsons och Wallensteins artikel är funktionalismens estetik baserad på ordning och universella, statiska värden.

Det kan tyckas att de båda perspektiven är varandras motsatser men det finns redan i funktionalismen ett frö till en motsats som verkar tillta allt eftersom decennierna passerar . I acceptera! Skriver författarna att man inte får glömma vikten av människans andliga behov vilka bör ligga mellan expressionism och ny saklighet/neue sachlichkeit. Man talar om de universella värden som svensken alltid uppskattat. Men när dessa värden ska bli konkreta uppstår ibland ett slags glapp som skapar en intressant kontrast. Låt mig ta ett exempel..

Välkommen till Selma Lagerlöfs torg av David Molander

I ett av mina tidigare arbeten fann jag en sådan situation på Selma Lagerlöfs torg, byggt 1971 i Backa/Göteborg. Mitt i den brutalistiska arkitekturen i det trista väglandet hade man velat ingjuta platsen med ett historisk svenskt gemensamt värde och ge den en identitet. På ett eller annat sätt slutade det med att man valde Selma Lagerlöf och hennes sagovärld. Så skulle erbjudas en väg ut från den regelbundna ordningen och rationaliteten. Det står bokstavligen ristat in i betongen – en etsning uppmanar oss att FANTISERA och på torgets logotyp flyr Nils Holgersson vardagen på en gåsrygg.

På Slussen breder andra bilder ut sig på betongen men de talar också om en annan plats än den stad som ligger runt omkring, precis som bilderna på Selma Lagerlöfs torg och bostadsförsäljarnas katalogbilder. Varför acceptera! När man kan fantisera?

Teckning på planerad bebyggelse i Aspudden från Sthlmsstad

KÄLLOR:
Bilderna på Ruinen i Kvarntorp och Yxhult är från bloggen Rostsverige:
http://rostsverige.blogs.se/
En presentation av Sven Olov Wallenstein:
http://subsol.c3.hu/subsol_2/contributors3/wallensteinbio.html
Sven Olov Wallenstein om biopolitik och arkitektur på CTLAB
http://www.terraplexic.org/review/2009/5/30/architecture-biopolitics-an-interview-with-sven-olov-wallens.html
Artikeln Swedish Modernism at the crossroads, Helena Matsson och Sven Olov Wallenstein, Documenta Magazine Online Journal:
http://magazines.documenta12.de/frontend/article.php?IdLanguage=1&NrArticle=264
Bilden längst ner är en skiss över planerad bebyggelse i Aspudden från Sthlmsstad

Blogguppsats - en utvärdering

2009-11-20T23:37:00.011+01:00

Den gamla informationstavlan på Slussen är ett virrvarr av söndertrasade texter, klotter, reklam, uppmaningar och politiska budskap i flera lager om vartannat. En gång var den tänkt som en punkt där folk skulle samlas, annonsera och informeras i en slags offentlig gemenskap. Informationen skulle vara tydlig och ordnad. I den dunkla gången med sina smutsiga väggar är det knappt någon idag som ser tavlan.

Om anslagstavlan är ett barn av funktionalismen så är bloggen ett barn av informations och nätverkssamhället. De skiljer sig på några sätt och har vissa likheter. Båda är standardiserade med tydliga begränsningar. Den typ av textblogg som du just nu läser premierar att skapa en stor variation av spridda ämnen på bekostnad av djup. Skriver man t.ex. för långa inlägg med för få bilder försvinner argumenten till att skriva blogg.

Bloggen på Stockholmskällan

I motsats uppmanar den akademiska uppsatsens konventionella form till avgränsning och fördjupning. Det finns en konflikt där. I hierarkin mellan yta och djup frågar jag mig om den akademiska uppsatsen alltid måste välja djupet? Är den här bloggen ett steg mot en typ av kunskapsproduktion som lämnar den gamla akademiska uppsatsen? Den bokform som uppsatsen haft i decennier, med en författare, en röd tråd och en tydligt strukturerad början, mitt och ett slut börjar kännas kraftigt utdaterad för vår samtid.

Den här bloggen tar ett litet, litet steg mot att föreslå en uppsats som snarare skisserar några förhållningssätt, bestämmer ett ämne och låter en mängd röster och interdiciplinära texter komma samman i forumet. Det blir en mångfalld av perspektiv istället för ett enda avgränsat, konsekvent och djupdykande. Kunskapen skapas i mötet, den sipprar fram mellan dess sammanslagningar och friktioner, den uppstår i mellanrummen. Uppsatsen blir ramveket och dokumentationen.

Masterklassen har kritik med Lotta Antonsson

Den form som den här bloggen fått speglar i sin disposition även mitt sätt att arbeta med ett konstverk – jag reflekterar och undersöker en stor rad spridda perspektiv, följer olika infall och olika synvinklar innan jag stegvis fördjupar mig. Men det finns mycket jag fördjupat mig i som medvetet exkluderats ifrån den här bloggen så en heltäckande spegling av min process är den inte.

Det finns en annan likhet mellan fromerna. Båda är del av en informationsmyt. Bloggen som i nätverkssamhället ofta beskrivs som så fantastiskt tillgänglig och demokratiskt – alla skriver blogg, smälter ihop till samma olästa gytter som remsorna på informationstavlan. I sanningens namn är det få som orkar ta sig tid att läsa de utspridda texterna och pussla ihop mellanrummen. De flesta bloggar är sysselsatta med att konstruera sig själva för sig själva i en egen rundgång av nonsens.

I Ord och Bild 2/2007 skriver Geert Lovink om Bloggandet, den Nihilistiska impulsen. Han ger en komplex bild av bloggen där begrepp som kreativ cynism, nihilism, hyperindividualiserat länkande, bekännelser, och likgiltighetens patos väver en förvånansvärt positiv generell bild av bloggarna och setter dem i en intressant kontext.

Jag inser snart att den här bloggen är befriad ifrån många av de egenskaper som den generella bloggen utmärks av. Jag får även omvärdera mitt tal om yta i jämförelse med den extrema ytlighet som Lovink beskriver och känner mig nöjd med att ha navigerat en bra rutt mellan babords grund: en trist och torr akademisk uppsats som jag inte har förtroende för och styrbords grund: En självutlämnandeblogg där tyckande och meningslöshetslänkandet blåser upp en luftbakelse kring sitt självcenter.

Textseminarium med Fredrik Svensk - uppsatsens handledare

När jag startade med bloggen var jag väl medveten om detta. Ändå ville jag försöka mig på den här formen av anledningar som jag tidigare beskrivit. Första kravet var att det skulle vara roligt. Det har också varit en väldigt rolig och omväxlande erfarenhet även om det spontana driv som jag föreställde mig att det skulle vara att skriva blogg, aldrig infann sig. Det var snarare hämmande att veta att varje inlägg kunde läsas direkt innan helheten var klar.

I med det måste jag också erkänna att jag så sent som för tre dagar sen skickade ut länkar till bloggen till en större skara än min klass, så den har varit privat under största delen av tiden. Det gör att den inte kommenterats särskilt mycket, ännu mer så då jag fått de flesta kommentarerna i epostform så att de inte visas i bloggen. Det är kanske det största misslyckandet men de senaste dagarna har det blivit bättre. Särskilt diskussionen i kommentarerna om inlägget Funktionalismens mörka sida har låtit höra olika röster och ledde till ett inlägg om Funktionalismens pastellfärgade nyanser. Kommentarerna påverkade alltså både bloggens innehåll men även min syn då det ledde till en värdefull fördjupning. Nu har jag äntligen börjat skickat ut den den här bloggen till dem som jag refererat till.

Jag hade hoppats att kunna komma längre med verket och visa fler bilder av det. Men det finns mer tid för det innan den ska vara klart i april. Och avsaknaden av bilder speglar processen, jag brukar inte visa och diskutera bildmaterial som jag inte är på det klara med, särskillt inte för en okänd offentlighet. Nu kan vem som helst titta in via Stockholmskällan. Stockholmskällan har dessutom bidragit till många av de över 70 bilderna som tillsammans gör bloggen nästan lika färgsprakande vacker som Slussens gamla informationstavla.

KÄLLOR:
Geert Lovink, Bloggandet, den nihilistiska impulsen,Ord och Bild 2/2007
http://www.eurozine.com/articles/2007-07-10-lovink-sv.html

Samla staden - om min praktik

2009-11-19T23:16:00.017+01:00

Jag har rört mig som en besatt människa fram och tillbaka i sensommarsolen. Jag tar en ny bild vart tredje steg, fyra varv runt Slussen. I sökaren ser jag folk passera som långa skuggor mot väggen. De tar sig ibland tid att försöka se vad jag fotar och avlägsnar sig skeptiskt när jag tar bilder rätt in i en mur.

Jag ärvde flanerandet ifrån min pappa. Han rör sig med en annan hasighet än förbipasserande på gatan. Ibland genom att sakta in, ibland genom att öka på och gå förbi eller stanna upp, ständigt uppmärksam på sin omgivning. Genom att återkomma till samma plats, samma tid, varje dag, varje årstid, är att känna platsen och de personer som vistas där. Storstadens puls finns i repetitionen, i förutsägbara köer, rödljus, människor, flöden, ljus, mörker, ljud, tystnad i ett mekaniskt samspel. Det är där gatukonstens fågel stirrar ut ifrån sin faluröda fågelholk. Det är där Slussens reva i stadsväven får oss att haja till.

Det är en privilegierad position. Den kräver rörlighet, tid och en avsaknad av omedelbara bekymmer. Den kräver ett oberoende av de band som drar de andra människorna i stadens rytm och tvingar dem att skynda vidare. Det kräver att man kan röra sig säkert i staden utan att själv bli dess centrum för uppmärksamhet. Segregation och uppdelning av staden i zoner gör den till vad som har kallats an Ecology of Fear – ingen i staden går säker utanför sin zon.

Min pappa undrar idag hur han kunde ta risken att flanera på Moskvas tomma gator på 90-talet. Jag höll själv på att bli rånad flera av de nätter jag fotograferade på Selma Lagerlöfs torg i Backa på Hisingen i Göteborg. Och på samma sätt blir en Mexikan som vandrar in bland Los Angeles förmögna villor snart omhändertagen av hårdhänta privata vakter och misstankar för varenda upptänkligt brott som kan ha ägt rum i området.

Stockholm Central av David Molander

Just efter att ha skrivit klart ordet ”slutartid” ovan går jag på en föreläsning. Det är ett symposium anordnat av Högskolan för fotografi och Hasselbladcenter med Mark Klett, fotograf och professor i konst på Arizona State University. Mark gör panoramacollage med egna bilder och historiska bilder av kanoniserade vyer i USA, som exempelvis utsiktsplatser i Grand Canyon. Han talar om ett upplösande av bildens tid genom att använda sig av många blickpunkter. En av skillnaderna med min praktik är att jag rör mig, min egen kropp – Klett använder oftast bilder tagna från en mer statisk position och redovisar detta tydligt, jag smälter ihop rörelsen till en syntes som formar sitt eget perspektiv. Det kan ses i Stockholm Central här ovan som visar ett av Stockholms andra centrum.

Lake Tenaya av Mark Klett

En annan teoretiker och konstnär – Paul Landon beskriver sin praktik på liknande sätt. Han menar att det enda sättet att ta stadsrummet i anspråk är att röra sig i det till fots. Jag minns för ett ögonblick min militära utbildning och hur attackhelikoptrar eller missiler aldrig kan ta och hålla mark. De kan bara förbereda för infanteri och stridsvagnar med en ordentlig kontakt med marken.

Gunnar Smolianskys bilder på Slussen visas just nu på Mariatorgets Tunnelbanestation.

På ett liknande sätt har jag ibland fått för mig att jag kan göra mina bilder på distans genom att använda ett material som finns tillgängliga digitalt, som på google maps eller i gamla digitala bildarkiv, genom bilfönster eller på bekväma avstånd. Men i slutändan blir det att den bekvämlighet jag tillåter mig på gatan får jag betala igen i det digitala arbetet. Jag måste vara på plats, med min kropp inne i miljön, på alla ställen jag vill vara. Men ofta rekognoserar jag områden via digitala kartor eller fotografier innan jag tar mig dit.

Det är heller inte fråga om street photography i stil med Robert Frank eller Gunnar Smoliansky. För mig kan det handla om spontana impulser och foton i avgörande ögonblick men mina subjekt kräver noggrann planering och ett metodiskt tillvägagångssätt. Ibland blir själva fotograferandet likt en koreografisk kräftgång.

Skärmdump från det tidiga digitala arbetet med bilderna

Den här bloggen speglar till viss del en annan del av processen, mina tankar kring subjektet. Jag skrev i ett tidigare inlägg att bloggen är mångsidig på bekostnad av en ytlighet. Men det beror dels på att fördjupningen inträffar i ett senare stadium men också att den inte representerar den fördjupning som jag faktiskt gjort men utelämnat på grund av bloggformen. Jag har mycket att säga om detta men jag går händelserna i förväg. Mer om bloggformen och dess nihilistiska impuls i ett kommande inlägg.

KÄLLOR:

Gunnar Smolianskys bild finns på Svenska fotografers förbunds hemsida. http://www.sfoto.se/
Om An Ecology of Fear av Mike Davis Metropolitan books, 1998.

Läs David Harveys recension av Ecology of Fear.

Mark Klett, från St Lawrence Universitys hemsida.

Paul Landons hemsida.

Samla Stockholm, utställning på Stockholms Postmuseum

http://www.postmuseum.posten.se/utstallningar/utstallningar4.html

Ruinens kraft

2009-11-19T12:02:00.022+01:00

Att passera Slussen med tunnelbanan är ett av de mest sensationella sätt att uppkleva Stockholm på. Mörkret från Slussens tunnelbanestation flimrar till i en ensam trappa av ljus som virar sig upp till en öppning. Den försvinner efter två andetags svärta innan man plötsligt dundrar man ut över staden som faller in från alla håll.

Sitter man på andra sidan i ett tåg på blå linjen vänstra sida i färdriktningen mot Gamla Stan ser man något helt annat i tunnelmynningens tilltagande ljus. Runda, uråldriga stenar fyller bergväggen. De ska visa sig vara väldigt betydelsefulla.

Det ligger en motsättning djupt rotat i Slussens väsen. Det är ett barn av funktionalismen som gradvis förlorat sin funktion och lösgjort sin estetiska form till ett helt nytt uttryck (se tidigare inlägg om detta). I sitt förfall har det påbörjat ett annat liv och en annan utveckling. För betraktarna tycks den flacka mellan sina motsatser.

I våra ögon blir den främmande och känd, motbjudande och attraktiv, förgången och tillkommande på ett sätt som upplöser dess gränser och får oss att ifrågasätta vårt invanda förhållande till den omgivande bebyggelsen. I kontrasten mellan förödelse och kreativitet uppstår en rörelse. En ruin är aldrig död eller konserverad. Om vi skulle konservera Slussen skulle det bli ett monument. Det skulle förlora sin kraft, sin möjlighet att förändras.

Filosofen Robert Ginsberg skriver i sin bok The Aestethics of Ruins att den som uppskattar ruiner finner njutning i utbytet mellan sitt eget subjekt och ruinens vitalitet som skapar en rörelse i motsats till stabilitet. Den estetiska upplevelsen ligger inte i romantikens melankoli och längtan till förstörelsen. Inte heller finns det i att återuppbygga eller konservera. Till skillnad ifrån så många andra Håller Ginsberg inte med om att ruinen är ett kritiskt alternativ i det att den saknar det som omgivningen har (exempelvis funktion). Ruinens essens finns inte i vad den saknar utan vad den vinner. Styrkan ligger i ruinens kraft i att inte slutföra processen åt något håll utan att få oss att ändra uppfattning.

Framsidan på de båda böckerna

En annan filosof - Dylan Trigg, ägnar sig också åt ruinens kraft men studerar modernismens ruiner i The Aestethics of Decay – Nothingness, Nostlgia and the Absence of Reason. Han vänder sig till bland andra Heidegger, som jag i ett tidigare inlägg hostade upp, och en georgisk kompositör – Giya Kancheli vars musikstycken uttrycker ”the temporality of nothingness” där tystnaden används som en möjlig upplösning i mellanrum eller till ett intet som sammansmälter då och nu. Trigg tar sig för att göra en teoretisk rumslighet av tomrummet och jag minns att jag som sagt i tidigare inlägg satt mig för att gestalta Slussen rumslighet och mellanrum.

Triggs intresse leder honom till slut också till ruinens rumslighet men genom att gå från Kancheli och Heidiggers intet till medvetandets kluvenhet i nu och minne. Han menar att i mellanrummet mellan dessa bor en utdragen tid – en varaktighet/duration vilket blir problematiskt i medvetandets ständiga strävan efter ett fixerat center. Det blir intressant då han säger att i strävan efter ett center föds nostalgin.

Jag som inte vill ägna min konstnärliga praktik åt nostalgi undrar för en sekund om jag ändå fallit dit trots allt. Men det visar sig att han håller med mig när han säger att ruinens centrum, dess kärna ligger bortom historien. Därför rör den sig bortom nostalgi till djupare känslor. Jag kommer undan. Men framför allt rör den sig i motsatt riktning från rationalitet som alltid strävar bakåt mot en redan fastslagen struktur, mot universella, eviga sanningar. Då ruinen lever genom sin rörelse och avsaknaden av fixering, blir det en motkraft, idag en kritik av rationalitet och tron på en progressiv utveckling.

Slussen är inte en ruin. Den är flera. En beriden kung lämnar de medeltida husen på väg ner i 30-talskulverten på en betongkollos vars armar sträcker sig in i berget och vidrör den mur av kullersten som ligger kvar där sen den sattes samman på 1600-talet. Men även om Slussen spänner över dessa historiska vidder, är den just nu som den aldrig har varit, hela tiden vinnande en ny form, en ny skepnad som bara är just nu. Min fascination närs inte av längtan till något gammalt, och min kamera vill inte stoppa ögonblicket och konservera det som nu är.

Stenarna i tunnelmynningen med sin månghundraåriga historia, är fina som de just när de passerar i tunnebanefönstret. Alla försök att i sinnet återskapa den historia som förde dem på plats missar sitt mål i dunklet. De blinkar till för ett ögonblick, kort i en varaktighet mellan mörker och ljus.

KÄLLOR:
En presentation av Robert Ginsberg: http://www.rodopi.nl/functions/search.asp?BookId=VIBS+159
The Aestethics of Ruins på Google books med vissa kapitel tillgängliga.
En intervju med Dylan Trigg om boken:
http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=dylantrigg

Den översta bilden är ifrån Street Art Stockholm, av Benke Karlsson, Förlaget Max Ström 2007

http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke

Bilden på vyn över Slussen är funnen på google bildsök på Slussen den 19 november 2009.

Den nedersta bilden har jag tagit genom en ventil vid SL:s bussgarage nedanför söderberget och den enda plats förutom i tunneblanan som man kan se den gamla vallen ifrån 1600-talet.

Lyssna på Giya Kanchelli på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=kyD_L5G_AFs

Vill även rekommendera den fantastiska sidan Rostsverige! http://rostsverige.blogs.se/

Invasioner

2009-11-15T14:02:00.046+01:00

DE HÄNGDE VID SLUSSEN; Ett par spensliga pappfigurer i kalsonger och med rånarluvor över ansiktet. Den första jag lade märke till spanade orolig runt hörnet på biltunneln mot Nacka. En morgon smög de längst med rondellen och några dagar senare slängde en av dem en blick över axeln medan han pinkade under järnvägsbron mot Centralen.
Benke Karlsson ur Street art Stockholm

Trafikköerna en vinterdag 2006 segar sig långsamt från Södermälarstrand in under bron mot Centralen. Trötta bilister håller blicken rakt fram mot väntan att få köra upp på mälarrampen. Om någon enstaka ser åt sidorna eller rakt upp stirrar man rakt in i Stockholms armhåla, en mörk, smutsig cementskog med sprickor och lagningar som pålar upp dunklet under Slusstrumman. Men de flesta stockholmare ser inte åt sidorna.

Hade man gjort det hade kanske blicken fallit på en liten glipa mellan en pelare och en vägg. I glipan har någon kilat in en fågelholk i faluröd färg med en liten skultpturfågel som glatt stirrar tillbaka. Det finns inget skrivet budskap och ingen avsändare men en tydlig mänsklig kommunikation mitt i stadslivets tristess i en miljö som annars inte reflekterar något annat än sin funktion och sitt förfall.

Under min tid som film och fotostuderande har jag av flera lärare blivit visad en film som på ett pedagogiskt sätt visar hur vi ser, eller snarare inte ser, på bilder. Titta gärna på filmen här.

Samma sak gäller för hur vi ser på stadsmiljön, vi är väldigt inskränkta i vissa mönster som gör att vår uppmärksamhet är lätt att förutsäga. De flesta skulle kunna passera fågelholken varje dag en hel livstid utan att se den. Viss konst i det offentliga rummet vill tvinga sig på oss och använder reklamens strategi. En annan, vänder sig till en grupp som inte tillhör den grå massan som stirrar rakt fram - vardagsmänniskan som följer mönster.

Fågelholk med entré i huvudet påminner om en naturlig rätt till ett hemmahörande i stadsrummet.

Den konsten vill finnas just där någon människas blick orkat krångla sig upp igenom en bana som de flesta skulle ha vilat ögonen ifrån. Den vill finnas i de trista ögonblicken (i bilköns monotona förlopp), i de oväntade ögonblicken (som när man plötsligt tvingas vända om och tar en väg man annars aldrig skulle ta), eller ifrån de märkliga vinklarna (på ovansidan av en lyktstople som endast ses ifrån ett visst hustak).

Atlasmuren November 2009

Slussen är Sveriges viktigaste galleri för offentlig konst som inte ber om lov. Bilder, skulpturer, klotter och figurer uppstår lika plötsligt som de försvinner. På andra sidan stan finns en liknande plats – Atlasmuren. Den påminner om en del av Slussen, belägen i Atlasområdet djupt in i St:Eriksbrons armhåla. Rummet är fyllt av målningar, klotter, affischer, spraymallade tryck, smuts, ölflaskor och urinlukt som breder ut sig i det mellanrum som blivit över just där i staden. Precis som Slussen är den en trafikstruktur, ett mellanrum och en förfallande funktion som delvis tagits över av konsten.

På många sätt skapar dessa platser en sorts exklusivitet. Inte vem som helst kommer se den lilla fågelholken. Inte vem som helst kommer heller leta sig ner till det legendariska Akaytemplet, beläget i ett underjordiskt rum som blev över när man byggde Slussens tunnelbana i söderberget. Vem som helst skulle då bli smutsig, behöva ficklampa, kanske en kofot och framför allt inte veta var man ska ta sig in. Vem som helst skulle inte heller vilja trotsa detta (och lagen) för att ta del av konst under samma omständigheter som vid Atlasmuren. Men det är också poängen.

Klisterpeter sätter upp fågelholkar på Katarinaberget

Tanken eller idéalet är att det är den hängivne, den som inte är en del av massan utan de som står bredvid och rör sig obehindrat genom samhällets konventioner, regler och sociala mönster kommer bli en värdig betraktare och endast genom detta kan man ta del av Akaytemplet plats. Men denna ofta romantiserade idealperson är inte som förr ett fåtal individer med en agenda eller flera. Nu rör det sig om ett brett spann som sträcker sig mellan trettioårskrisande svennar till sysslolösa tonåringar, en majoritet män.

Banksys olagliga väggmålning vid Cans Festival i London

Det finns en annan anledning till den undangömda och kortvariga tillvaron hos konsten – den placerar sig i en genre som är utsatt för ikonoklasm, den tas bort och saneras av staden. Banksy har jämfört raderandet av denna konst som lika insiktsfullt som raderandet av hällristningar. Naturligtvis handlar det inte bara om konsten i sig utan rätten till staden och dess offentliga rum som enligt Banksy endast är tillgängligt för den som vill konsumera stadens rum och därmed fulltsändigt inordna sig i det kapitalistiska samhället.

Men just på Slussen är förhållandena något annorlunda. Här möter konsten den grå massan. Den bryter fram ifrån de smutiga gångarna och tar sig ut i ljuset. Den kan göra det eftersom Slussen som sagt är en märklig plats som lever på båda sidor om så många gränser. Den är redan tillräckligt förfulad för att den grå massan ska slå bort blicken.

Detta innebär det en rad ställningstaganden för mig. Ska jag reproducera denna konst i mitt verk eller ska jag lämna den utanför? Det blir en fråga om iconoklasm. Jag måste förhålla mig till den konst som redan finns på plats men också den som tagits bort. Frågan är tätt förknippad med fotografiet som främsta medierare av denna konst vars ursprung så snabbt försvinner. Min kamera som samlar in Slussen har möjliget att gripa tag i bitarna innan de rivs ner eller sprutas bort. Jag har ställts inför den här situationen tidigare:

Detalj av Dissikerad Gata/Dissected Street

I ett av mina verk Dissekerad gata/Dissected Street ville jag skapa en typologi av en gata konstruerad utifrån hundratals bilder ifrån Boston och New York. På en av husfasaderna (se bild ovan) placerade jag in en liten spraymallad bild. Lustigt nog sågs detta av några av de amerikaner som visste att jag placerat in konstverket där som en typ av vandalism, om än inte lika grov som om jag faktiskt stämplat dit bilden på riktigt.

Kanske var det för att jag som utlänning i USA skrev in en bild i arkitekturen i mitt eget verk som i sin tur approprierat det patriotiska fotografiet av hissandet av amerikanska fanan på Iwo Jima (Joe Rosethal) med tillägget: ”One world one shit” och att flaggan reses i bajs. Det hela kanske förstärktes av att mitt digitalt konstruerade foto ställdes ut på en institution där många värnade om det analoga klassiska fotografiet där mitt verk kunde ses som ett vanhelgade en av symbolerna för detta?

Hur det än var så var det ingen särskillt stor sak, och de flesta tyckte inte alls att det var dumt. Men jag det jag vill peka på är konsekvenserna av det förhållningssätt jag valde då och hur viktigt och betydelsebärande ett sådant ställningstagande blir, särskillt i ett verk som handlar om staden och det offentliga rummet.

Mitt fotografi november 2009

När jag fotar på Slussen ser jag spåren av ett konstverk som tagits bort. Det är egentligen bara en mörk kontur som skulle kunna varit vilka smutsfläckar som helst men eftersom jag i min fördjupning sett bilder på tidigare verk på Slussen så identifierar jag det som ett sådant. De vaga spåren av en konst som försvunnit, avsaknaden av ett verk på grottväggen kommer bli en del av min bild.

Pappfigur av Akay och Klisterpeter ifrån boken Street art Stockholm 2008 (även översta bilden)

Fågelholkarna är en påminnelse om naturen och staden. Den talar om en urban miljö blivit vår första natur men också om att naturen och djuren har en plats i staden bortom hyror och regler för effekiviet och funktion. Staden har invarderat naturen och inte tvärt om. Men fåglarna och holkarna drivs snabbt bort igen.

Jag kommer att klistra upp min bild på väggarna i en av Slussens gångar när den är nästan färdig. Nästan, säger jag, för det som saknas är en liten sista del. Delen är just de metrar av Slussen där jag satt upp verket som jag sedan fotograferar när det rivits ner. Fotot sätter jag in som sista pusselbiten i den slutgiltiga, nu färdiga bilden. Det gör att verket lämnar ett avtryck på Slussen och återuppstår i sig själv som en fågel Fenix som äter upp sin egen aska.

KÄLLOR:

Bilderna utan titel eller upphov är funna i :Street art Stockholm, Bokförlaget Max Ström 2007
http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke med undantag av: Dissected Street och bilden på Atlasmuren som jag tagit.
Tecken på liv : mänskliga spår i staden, Ilona Sten, SLU, 2008
http://www.uppsatser.se/uppsats/ae865253dc/

Otroliga rum

2009-11-13T23:08:00.022+01:00

Målning av Gösta Gustavsson

Jag har varit i Slussens alla gångar, trafikleder, trappor rum och jag kan inte säga att jag tycker om att vistas i de slutna gångarna och de "underjordiska" rummen. Men i min kamera och på min dator blir det fantastiska platser som jag gärna stannar i. Varje bild blir en modell som förenklar en komplex rumslighet.

När jag söker efter bilder på andra modeller av Slussen stöter jag på en konstnär som jag inte känner till Gösta Gustavsson. Han är ungefär jämgammal med nuvarande Slussen och har målat den i flera tavlor. Gustavsson verkar dela samma intresse för rumslighet som jag, för jag hittar ett dissekerat hus som han målat.

Ur mitt projekt Dissekerad gata/Dissected Street 2008

De bilder på Slussen som jag tycker bäst om är de som visar den i ett tillsynes förvrängt perspektiv men som förmedlar en viktigare sanning om de rumsliga förhållandena än själva blickpunktens perspektiv. Hos Gustavssons Slussenbild är perspektivet både utplattad men har samtidigt ett otroligt djup som framkallar en svindel hos mig.

Gösta Gustavsson "Slussen"

Ändå känns färgerna och luftigheten i bilden väldigt 50-tal och funkis. De stora monokroma ytorna och den mjuka texturen med ett lite dimmigt skikt i vissa delar som tillsammans med den typiska arkitekturen och det faktum att platsen inte är planlagd som idag, förstärker den känslan.

Det får mig att tänka på en liknande bild som jag fann i somras på Museum of Islamic Art i Berlin på utställningen Architectur im bild. Bland myllret av abstrakta mönster och labyrintiska gångar irrade jag in i ett litet rum med dämpad belysning på ett tiotal uppslagna boksidor.

Okänd konstnär 1600

Böckerna, gjorda mellan 14-1600 talen av okända upphovsmän, var slående färgrikt illustrerade där de agerande människorna placerats in i scener slående arkitektoniska scener. Jag förstod direkt vad som måste fått curatorn att vilja göra utställningen under den titeln Architectur im bild.

Just som Gustavssons Sluss visade bilderna rummet mer än vad de kunde. Det var som om blicken kunnat böjas kring väggar eller studsa upp, över och ned över scenen. Detaljerna och texturerna tycktes framhävas starkare än formen men förstärkte den på samma gång. Det är känslan av att bilden sugit åt sig rummet och djupet in i sina pappersfibrer som jag vill nå i min Slussbild.

Det är ingen slump att jag därmed till en liten del följer Gustavsson och Sigrid Hjertén. För det finns inbyggt i Slussens rumsliga konstruktion en uppmaning att gripa tag i rummen och locka ut dem eller platta till dem och bända upp, böja till, tills de står precis så att ett lugn infinner sig mitt i rörelsen. Precis som i Gustavssons Sluss där gångarna väller ut ur uppgångarna, alla ytor vill synas och där vägen elegant sträcker sig kring husen.

Till och med kropparna under det transparenta täcket snor sig kring varandra på ett otroligt sätt.

Detta skulle kunna kallas ett förvanskande av de verkliga förhållandena av rummet. Men även om det är ett förvanskande så är det precis som en anatomisk bild, ett förvanskande som i bästa fall ger ett fördjupat innehåll, en bild som ger mer än vad den annars skulle kunna. Den är minst lika riktig även om den inte begränsas av den mänskliga synen som alltid utgår ifrån sin egen blickpunkt och som inte kan se igenom solida material. Jag skulle vilja ha vissa parier så men inte alla. Det blir något nytt kring den tidigare så plana skiss jag gjort. Plattheten och djupet ska blandas om vartannat i en upplöst rytm, där formen bitvis sprängs.

KÄLLOR:
Om Gösta Gustavsson
http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Gustavson
En recension av Gösta Gustavssons utställning på Nationalgalleriet Sthlm Februari/Mars 2008
http://www.esnips.com/doc/09aa3c24-c31d-4cdc-a7ee-a3dd37908602/broberg_gustavson
Informationstext om utställningen på Nationalgalleriet som jag även hämtat bilderna ifrån.
http://web.telia.com/~u86638128/utstallningar/gosta_gustavson/gosta_gustavson.html
Infortex från Museum of Islamic art Berlin ifrån uställningen Architectur im bild Juli 2009
http://www.smb.museum/smb/kalender/details.php?objID=23745&lang=en&typeId=10

Dags att bli personlig

2009-11-12T23:09:00.016+01:00

Jag vaknade i natt i en feber orsakad av att hela saltsjön blåste igenom mig när jag väntade på trafiken för att steg för steg fotografera Slussens nord/sydliga mälarramp.

Det är mitt i en dröm och jag går runt på en enorm ogreppbar utställning där stora pappersfotografier buktar ut ifrån väggarna. Jag förväntas ge ett utlåtande men kommer inte på ett enda ord. I mitt vakna tillstånd försöker jag somna om för att få bli frisk. Jag försöker pressa mig in genom sängen till den ljusa tunnel som jag vet leder till drömmen men det är som en svart balk blockerar ljuset av drömmen i tunnelns slut. Det är som att balken blockerar det bländande ljuset framför mig och får allt det mörka omkring mig att träda fram klart och tydligt. Det är som att förlora ett sinne men vinna ett annat. Jag tvingas stanna upp och vända blicken mot var jag befinner mig nu.

Det är då mitt i natten jag nås av en rad insikter. Jag känner igen en av bilderna på den drömda utställningen. Den föreställer en av Slussens avgasfärgade gångar i ett alldeles ohyggligt format.

Det andra jag inser är att min tanke att en uppsats i bloggformat skulle ge mig lättare driv att skriva verkligen var dum. Snarare är det hämmande att varje inlägg läses direkt vilket lett till att jag inte skickat ut bloggen till särskilt många. Å andra sidan är det fint att bloggen speglar min arbetsprocess på ett väldigt nära sätt. För aldrig har jag bjudit in vem som helst att betrakta och kommentera mitt arbete när det är i sin början.

Den ultimata genomskärningsbilden

En annan sak jag slås av är att jag alltid varit fascinerad av modeller och små miniatyrer av objekt och platser. Leksaksbondgårdar, julkrubbor, dockskåp, modelljärnvägar, polishus i lego, avancerade ritningar över ett köpcenter eller en genomskärningsbild av en myrstack har gett mig en enorm tillfredställelse. Det har varit viktigt att få betrakta fysiska objekt som förenklar en komplicerad rumslighet.

Nu när jag jobbar med Slussen kan jag känna tillfredställelsen öka i varje steg – när jag ser bilden i kameran, ser den uträtad och tillfixad i datorn, hopsatt med flera bilder, utskriven och slutligen monterad på ett bakstycke som jag kan ta på som ett slutgiltigt objekt.

Mina diskussioner kring Slussen som plats som den här bloggen till stor del består av är väldigt viktiga. De speglar hur jag tar mig an ämnet ifrån flera vinklar och till vilken grad jag fördjupar mig. Vid ett tillfälle får jag för mig att mina funderingar sker på en allt för enkel nivå så jag gör vad jag brukar göra när det är dags att skriva en uppsats och få in mer teori, och kanske berika tankesättet – jag sätter mig för att läsa en filosof, Heidegger The origin of the work of art.

Caspar David Friedrich "Munk vid havet"

Men efter att ha texten mer driven av irritation än intresse, inser jag att en sådan text inte berikar mitt arbetssätt och garanterat inte lär mig något nytt om konst. Den här gången hjälper inte filosofin även om hans resonemang om objektet skulle ha kunnat intressera min egen passion för objektheten. Det Heidegger gör är att samma sak som att beskriva en storm med ett djupgående resonemang om olika grader av vindstyrka och olika tillvägagångssätt för att mäta vindstyrka, vilken vindstyrka som är inte är storm utan kuling, orkan eller bara blåst.

Heideggers cirkulerande och tröttsamma finfördelande av begreppen och sedan hopsettande av dem igen leder bara till slutsatser som i bästa fall är helt självklara i första sekunden av mötet med ett konstverk. Men sättet han för resonemanget på är så blodlöst att det går att jämföra med att döpa en urkraft till ”Gudrun”.

Stormen slänger sitt människonamn rakt ut i havet. Den här blogguppsatsen riskerar att bli mycket ytlig.

KÄLLOR:
Caspar David Friedrichs bild Munk vid havet är funnen på en fotoblogg:
http://hoglander.se/blog/wp-content/uploads/2008/05/nationalgalerie/caspar_david_friedrich_2.jpg
Den ultimata genomskärningsbilden är tyvärr av okänt ursprung. Jag har fått den ifrån Facebook gruppen "google" som utbyter anonyma bilder.
Den översta bilden har jag tagit själv.

Funktionalismens mörka sida

2009-11-11T15:12:00.032+01:00

Reklamaffisch för Stockholmsuställningen 1930.

1930 ordnades en av de stora Stockholmsutställningarna. Utställningen fick ett stort genomslag genom att lansera Funktionalismens arkitektur och bakomliggande ideologi. Denna sammanföll med framväxten av socialdemokratin och folkhemmets tankar om att minska borgarklassens inflytande och låta alla i Sverige få sina boendekrav tillgodosedda – överkomligt boende, eget kök, centralvärme, ljus och utrymme i områden som Gärdet, Kristineberg och Fredhäll i Stockholm. Det var till viss del en tanke om att bryta med det förflutna och en väldigt stor tro på förändring tätt förknippat med tron på en utopi. Samtidigt var det i Sverige mer än i andra delar av europa, på samma gång ett återknytande av modernismens nya värden till vissa gamla "Svenska värden" för att få med sig folket in i den nya industriella tiden och sälja in modernismens idéer som om de redan vore föranknrade i folksjälen.

Fotografi ifrån utställningen som uppfördes på Gärdet och Djurgården i Stockholm.

Det finns en intressant koppling till andra dåtida ideologier sprungna ur samma källa – drivkraften av att föra folket samman, hygien, uppfyllandet av basala boendekrav, minskandet av borgerlighetens inflytande. Dessa delas av politiskt radikala både till vänster och höger i det dåtida Europa mellan världskrigen även om de inte alltid tog sig uttryck i samma funktionalism som i Sverige.

Denna parallell kan tyckas långt dragen men det ligger en ofta förbisedd poäng här. I med utställningen skrev man ett manifest: ”Acceptera!” där man utmålade funktionalismens krav på förändring som ofrånkomliga verklighetens krav – man var tvungen att acceptera dem som om det var av naturen givet. Detta byggde upp en auktoritär kraft vars retorik gjorde ett ifrågasättande endast kontraproduktivt. I förlängningen var det denna ideologi som ledde till den ojämförliga raderandet av gammal bebyggelse som ägde rum bland annat i Klara i Stockholm och i så många småstäders fungerande och kulturellt värdefulla stadskärnor. I funktionalismens vision låg formeln att: särart ersattes med enhetlighet.

Herman Lundborg med måttskalan i handen, Chef för Rasbiologiska Institutet

Detta applicerades på flera nivåer än de arkitektoniska. Sida vid sida i propagandan för Funktionalismen på utställningen 1930, ställde Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska Institutet i Uppsala, ut sina bilder av Rena nordiska folktyper kontrasterade av bilder av Zigenare, tattare, kriminella och socialt lågt stående. Paviljongen hette Svea Rike och inordnade en ödesdiger ”rationalisering” av Sveriges befolkning enligt en idé om rashygien – Kvalitetskontroll av människomaterialet. Det var en idag ofta glömd aspekt i konceptet om funktionalism men framför allt var det byggandet av ett varumärke av svenskhet och svensk kvalitet som utsällningen syftade till att forma. Även om den svenska funktionalismen landade mjukare än på andra platser i värden, gick tanken om rationalitet, effektivitet och funktion i flera år hand i hand med Lundborgs slutligen så katastrofala ”vetenskap”.

En sida ur Herman Lundborgs bok ”Svenska Folktyper”.

Den Sluss som stod färdig 1935 var ett monster sprunget ur funktionalismens idéer som visats på Stockholmsutställningen. Ett monster då det var en plats som inte tog hänsyn. Inte till den ömtåliga skarven mellan medeltida miljö och söders bebyggelse, inte till värden som taktila stämningar andra än de funktionalistiska och som gärna avfärdade emotioner som ett störande brus för rationellt tänkande. Man tog inte hänsyn till oliktänkande eller till ett brett spektra av särarter. Istället placerade man en uniform helhetslösning vilken skulle sprida sig till hela Stockholm som det bara var att acceptera.

Med samma estetik som en välpolerad motor, lika förutbestämd att snart misslyckas i sitt uppsåt som Herman Lundborgs frenetiska uppdelning av människor i sämre och bättre, skulle denna tanke på sikt falla och förvandlas till sin egen motsats. Låt mig ta ett exempel: En av funktionalismens estetiska ideal var att göra om murarnas textur eller dekorationer till släta ytor, till något mer immateriellt genom sin renhet och abstraktion. Men snabbt sprack putsen, betongens skrovlor mönstrades av avgaser och slitagets patina återförde texturen till ytorna. Idag har Slussen blivit ett monument över sitt eget uppsåts misslyckande. Det har utvecklats till sin egen motsats.

OBS: I kommentarerna fördjupas detta inlägg.

Jonas Bohlins betongstol ”Concrete” (1981) kan ses som en kritik mot funktionalismen.

KÄLLOR:
Stockholmsutställningar av John Chrispinsson, Historiska media, 2006.
Information om boken och källa för bilderna från Stockholmsutställningen se: http://www.bgf.nu/historia/9/utstallningar.html
Svenska folktyper av Herman Lundborg Tullbergs förlag, Stockholm, 1919.
Om Jonas Bolins provocerande betongstol ifrån Wordpress mars 2009 av Sofia Rasmus: http://moderninredning.wordpress.com/2009/03/05/jonas-bohlins-provocerande-stol-concrete-1981/

Om den här bloggen

2009-10-22T21:40:00.005+02:00

Om du vill läsa om vad den här bloggen går ut på så står det något om det i det alldra första inlägget längst ner. Nu har det åtta inlägg senare blivit dags att säga något mer om problem och möjligheter med bloggformen för det här projektet. Alla inlägg under etiketten ”Om projektet” i menyn till höger handlar om detta.

Denna blogg är alltså en masteruppsats på Högskolan för fotografi – en konstnärlig utbildning på Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Det är en försök att i bloggformen reflekter över hur jag framställer ett konstverk och en beskrivning av de olika tankar och teoretiska fördjupningar som är en del av det arbetet.

Då varken jag eller någon annan jag känner till, har skrivit en högskoleuppsats i bloggform så är det ett expriment med en rad svåra utmaningar och många intressanta möjligheter. Jag försöker hitta en fruktbar mittfåra mellan konventionell akademisk upsats och blogg där jag kan plocka fördelar ifrån båda sidor. Det skulle vara ett misslyckande att skriva en vanlig uppsats i bloggförklädnad eller göra en vanlig blogg utan någon skärpa eller djup. Det är viktigt att komma ihåg att denna form kommer att ha fördelar men även nackdelar i jämförelse med den akademiska uppsatsen. Här är några av fördelarna som jag upptäckt så här långt i arbetet:

• Länkbarhet där man enkelt kan hyperlänka och göra texten djupare och baka in referenser. Det gör det möjligt att bättre uttnytja filmer, dokument och större bilder än vad som ryms i pappersformatet.

• Interaktivitet/kommentarer kan ändra riktiningen på uppsatsen medan den skrivs. Alla som jag refererar till kommer få en länk till inlägget och ges en chans att kommentera. Även klasskamrater, handledare och andra intresserade får en möjlighet att kommentera och på så sätt kanske påverka innehållet.

• En pågående transparent process. Eftersom uppsatsen publiceras bitvis och kronologiskt, och ett publicerat inlägg räknas som läst, måste det finnas utrymme för misstag som redovisas och inte tas bort. Om jag tex missförstått ett begrepp och drar fel slutsatser vilket någon påpekar i en kommentar så kommer detta att stå kvar. På så sätt blir bloggen också en processbeskrivning av det akademiska skrivandet under pågående och inte som en färdig, finslipad produkt som sopat bort sina spår.

Här är några nackdelar jag upptäckt

• Kronologin i bloggformatet innebär att inläggen publiseras kronologiskt och i rak följd även om de kan hänvisa till tidigare inlägg. Det blir inte som i en vanlig uppsats, en logiskt och kontinuerligt sammanhängande resonemang där det ena ger det andra i en enkel kedja. I bloggformen förs flera diskussioner samtidigt och vävs in i varandra på ett mer svåröverskådligt sätt. Dessutom kommer ett gamalt inlägg inte att ändras i efterhand, utan ändringar, fördjupningar eller eventuella misstag kommer förklaras av mig i kommentarfältet istället för att inlägget redigeras om. Det finns tre etiketter på inlägg: Om platsen, verket blir till och om bloggen.

• Djup kontra bredd. Bloggen är en form som utnyttjar överflödet, bredden och mångfallden ofta på bekostnad av skärpa och fördjupning. Den blandar högt och lågt och växlar ifrån allvar till humor. Den här bloggen kommer att söka fördjupning men samtidigt vara bloggformatet trogen i sin mångfalld, sitt tillgängliggörande och personliga tilltal. Det blir dock längre inlägg och mer fördjupning än vad merparten av traditionella bloggar av typen självupptagen 14 åring visar dagens outfit. Dock kommer även mer lättsamma och mindre relevanta länkar att inkluderas som ni märker.

• Upphov. Det som slutligen blir min uppsats är både det jag skrivit och andras kommentarer samt i viss mån länkade matrial. Det blir en uppsats med flera medskapare. Bloggen är publicerad på portalen ”blogger” som är ett komersiellt företag, dock är det jag som äger inehållet på min blogg.

Verkets tillkomst kommer nog inte nå sin fullbordan innan den här uppsatsen ska examineras. I den bästa av världar hade det varit så men nu får jag nöja mig med att komma så långt som möjligt innan dess.

Formellt har jag begränsat mig till följande förhållningssätt:

Texten. Inläggen är korta och har minst en bild men gärna flera beroende på längd. Läsbarhet, tillgänglighet och flyt är prioriterat. Formen är essäistisk snarare än akademisk där ett berättande och konkreta exempel försöker frigöra texten ifrån begreppen. Det blir ett resonerande snarare än ett ergumenterande. Inläggen blir 15 till antalet och därefter fördjupade i kommentarerna.

Bilderna syftar till flera saker: Att illustrera texten och göra den läsvänlig. Att ge en annan dimension på det som diskuteras. Strävan är att varje bild ska bidra med en egen betydelse och inte endast vara utfyllnad. I den mån jag anser det vara givande ges en förklarande bildtext. I den mån upphovsman är känd så redovisas detta, annars är han/hon okänd. I de fall det är mina bilder framgår det av texten.

Form

2009-10-18T19:31:00.021+02:00

Delar av mitt digitala Slussenarkiv

Under sommaren har jag tagit hundratals foton av Slussen som ska formas till en bild. Jag går igenom mitt material och tittar på alla foton bredvid varann. Ramperna, gångarna, det spruckna kaklet, dörrar och neonljus blandas i ett virrvarr utan sammanhang. Abstrakta former bildas av skuggor, material, bildutsnitt. Jag ser rader av upprepningar och vyernas linjer. Man kan ana hur jag rört mig längst med rummen i och kring Slussen.

Jag funderar över en form åt bilden. Ett tag överväger jag fyrklövern som 30-talets Sluss blivit så berömd för men avfärdar idén. Det är ett mer teoretiskt sätt att se på platsen men knappast känslan när man befinner sig mitt i den. Fyrklövern är mer en trafikplan eller en fågelvy.

Istället ser jag den framför mig som ett uppspänt djurskinn, utplattat och ur proportion. Fast samtidigt tuktat konstruerat och rätvinkligt. Jag tror det kommer bli ett koncentrat av Slussens fogar och rum, håligheter och ytor. Men mellanrummet som jag identifierat som en så viktig del av Slussen (se tidigare inlägg) måste också finnas där. Jag måste foga in den dissonans, det sönderbrutna som spränger formen.

Slussens "fyrklöver" tydlig ovanifrån

Jag tittar på ramperna. Det finns två stycken uppgående och tre som sluttar nedåt. Där ska jag börja. Jag omvandlar bilderna av ena rampen till en lågupplöst skiss. Mitt sökande efter en form har börjat.

Skisser

KÄLLOR:

Bilden på Slussens fyrklöver är hämtad ifrån Hellboms weblogg "Stockholm Berättar" som jag starkt rekommenderar. Upphovet till fotografiet är okänt.

Revor i stadsväven

2009-10-12T22:03:00.036+02:00

Klarastrandsleden i Stockholm norrut

Märkligt nog är Slussen en sammanlänkande getingmidja och på samma gång en reva i stadsväven. Jag lägger idén till raden av Slussens paradoxer och återkommer till den snart.

Jag bläddrar genom chalmers arkitekturtidskrift ifrån 2007 med titeln och temat Utopi. Jag finner en artikel (s.35-37) författad av Martin Nordahl med där jag tacksamt lånar titeln – Revor i stadsväven. Nordahl skriver om platser som lämnats kvar – gamla industritomter, obsoleta varv, rivningskåkar som får stå kvar och de andra glappen i det så flitigt planerade stadsnätet. Det är ett ämne som diskuterats flitigt av många namnkunniga genom tiderna.

Tidsskriften 4ark numret Utopi

Nordahl nämner Gullbergs Kaj i Göteborg och just hamnkvarter och kajer har idag i med postindustrialismen spelat ut sin tidigare funktion och blivit ett mellanrum. I Stockholm förvandlades Lugnets industriområde till Hammarby Sjöstad och jag minns dokumentärfilmen som skildrade bohemerna i Ryssviken utanför Stockholm (Ryssviken, Åse Fougner, 2007). De som bodde i de gamla skorvarna fick söka sig till någon av de andra utrotningshotade skrothamnarna när den tillrättalagda Marinstaden fick företräde genom att upfylla stadens kriterier för existens: aktivitet, ordning och produktion.

De gamla pråmarna i Ryssviken

Marinstaden på samma plats

För stadsplaneringen vill snabbt exploatera ut döda delar och införliva platsen under en given funktion. I förfallet har man läst in ett slags hot mot det inordnade samhället och ett brott mot strävan att skapa en rationell organism. Det kan sägas med andra ord, vilket Nordahl påminner oss om i sin artikel, när den spanska arkitekten Solà-Morales benämner glappen för Terrain vague. Det finns en rad andra benämningar på liknande fenomen: Ickeplats/non places, en terrain vague, andra platser, en reva i stadsväven, mellanrum, undantag. Morales skriver:

”Architecture´s destiny has always been colonization, the imposing of limits, order and form […] When architecture and urban design project their desire onto a vacant space, a terrain vague, they seem incapable of doing anything other than introducing violent transformations, changing estrangement into citizenship, and striving at all cost to dissolve the uncontaminated magic of the obsolete into the realism of efficacy.”

Det blir en stad som blir mer trevlig, enhetlig och tillrättalagd men utan de revor där kreativitet kan beså en oinskränkt jordmån med frön av framtida möjligheter. De fungerar idealt som indikationer på vilka behov som finns i området och på sikt ”fyller de igen” sig själva med innehåll och mening. Ofta innebär det att platsen stiger i värde efter att den nya potentialen är nådd. Revorna blir både växtplats och ventil för stadens angelägenheter, behov och kreativitet. Det blir på samma gång det ogräs som gör att vi ser hur välordnade och domestiserade (eller inte) de övriga rabatterna är.

Lugnets industriområde med Globen i bakgrunden

Hammarby Sjöstad på samma plats

Genom revorna har staden utvecklats i århundraden när försvarsanläggningar blivit obsoleta, kungliga jaktmarker upplåtists, industriområden flyttats ut ur staden och hamnarna förlaggts på avstånd. Men fram tills 1900-talet skedde förändringarna långsammare än idag och man hade aldrig ett alternativ att bygga igen alla glapp. Dessutom brann städerna med jämna mellanrum. Potentialen i detta kände både Nero, Hitler och Napoleon vilka alla applåderade sina huvudstäders destruktion för en framtida omdaning.

KÄLLOR:

Fantastisk ”socialrealistisk” film om Lugnet anno 1981 som måste ses! (8min). Ifrån Sthlmskällan.
http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=2&action=visaPost&film=true&start=0&mediaId=514&post=3
Om Lugnet före Hammarby Sjöstad
http://www.dn.se/blogg/epstein/2009/04/25/lugnet-fore-hammarby-sjostad-2975

Klipp från Ryssviken:
http://www.youtube.com/watch?v=Ky5e7J9rD8Q

Recension av Ryssviken med titeln ”Sista andningshålet” i DN 2008/04/27 av Sanna Pedersen
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/sista-andningshalet-1.537046

Om Marinstaden
http://www.marinstaden.com/

Om Terrain Vague, av Solà-Morales
http://www.atributosurbanos.es/en/terms/terrain-vague/

Om Chalmers Arkitekturtidskrift
http://0ark.se/blog/?page_id=4 2007 Utopi. (s.35-37) Martin Nordahl , Revor i stadsväven.

Ryssviken, Åse Fougner, 2007, för SVT

Alla bilder utom, 4-ark utopi som fåtts ifrån 4-arks sida ovan, har fåtts via google bildsök vid datumet för detta inlägg. Sökord har varit "klarastradsleden","Ryssviken", "Marinstaden","lugnet","hammarby sjöstad".

Slussen som ickeplats

2009-10-07T20:59:00.026+02:00

Midvinternatt vid Slussen, okänd upphovsman ifrån Stockholmskällan

Man kan kalla Slussen för en kritisk ickeplats. Egentligen existerar det inte namnet i formell mening: Mälartorget, Karl Johans torg, Södermalmstorg, Slussplan, Ryssgården eller Söderström har varit riktiga benämningar. Slussen är ett begrepp som lever i allas medvetanden men inte i stadens officiella register.

Slussen är ett undantag i stadsbilden, en plats som lever mellan flytande gränser som inte okomplicerat kan fogas in efter en funtion. Bäst beskriver man den med olika motsatspar – Det är en passage men en barriär, en gräns men början på något nytt, en bro men en landtunga, en vattenled men en fördämmning och på samma gång underjordiskt komplex.

Det är en mötesplats men en plats man snabbt lämnar, en plats för skingring, ett torg, en galleria, en trafikkarusell, kaj och vattenbro. Där finns det rationella modernistiska arvet men idag förfallet till något som både mist sin funktion men fått nya. Där finns historia men likaså återkommande spår av dess utrensning men kanske viktigast av allt: där finns centrumet i form av ett mellanrum.

Mellanrummets betydelse är ämnet för en text – Digaale av Stefan Jonsson I Ord & Bild 5-6 1996. Han skriver om mellanrumet att:

"Mellanrummet är varken här eller där, varken vårt eller ert. Mellanrummet är det som delar men också det som delas, och då det delas av alla förbinder det alla med varandra. Därför är mellanrummet världens centrum. Det är det enda som alla människor delar och har gemensamt. Ingen kan äga mellanrummet, eftersom det är det som definierar gränsen mellan olika egendomar. Mellanrummet, gränsen, havet har idag övertagit den funktion som torget, gatan, allmänningen och huvudstaden en gång hade – som en mötesplats där man idkade handel, ordnade karnevaler, och demonstrerade. Mellanrummet är världens centrum. Det offentliga rummet har alltid varit ett mellanrum."

Karen Mirza och Brad Butlers tolkning av just - "Non Places"

Jag vill mena att den beskrivningen stämmer in på platser som Slussen. För även om den enligt ett visst sätt att se det ägs av Stockholms Stad och de näringsidkare, etc som finns där är det på samma gång tillgängligt och approprierat av alla människor. Dess betongfundament sträcker sig över hela västvärlden och under dess broar sover uteliggare samma sömn, folk passerar, möts och separerar på samma sätt. Gatufesterna, pridegalorna, midnattsloppen och festerna breder ut sig, och människor förlorar sig där.

Vad betyder det när en stads centrum är ett mellanrum? Los Angeles centrum är kanske en parkeringsplats eller en motorled (se tidigare inlägg), och Stockholms centrum är Slussen. På sätt och vis förenar det städerna, slätar ut skillnaderna i den globala staden. Det för städerna samman så att alla stora städer blir del av samma urstad, städernas idé - metropolis. Mellanrummet står för ett utrymme snarare än en inramning och det dyker upp i en rad olika skepnader och doser i det urbana landskapet som i tex Riddarhustorget.

Jag inser att mellanrummet blir en viktig del av min blivande bild av Slussen. Om bilden inte andas utrymme kommer det att ha förlorat sin mest karaktäristiska egenskap. Min idé om en syntes, en förtätad bild blir plötsligt mer problematisk. Kanske måste jag tänka om totalt. Det måste jag nog, om inte idén om syntes och förtätning är förenlig med mellanrummet?

KÄLLOR:

Digaale av Stefan Jonsson , Ord & Bild 5-6 1996.

Resturang Pelikan midvinternatt vis Slussen, ifrån Stockholmskällan.

Karen Mirza och Brad Butlers sida:

http://mirza-butler.net/

Slussen som kritiskt centrum

2009-09-09T19:49:00.001+02:00

Kapten Thulin - Slussbyggnadschef vid en modell av Slussen.

Det sägs att Adolf Hitler en gång frågades av sina generaler om en anfallsplan inför en eventuell invation av Sverige. Efter att ha studerat en Sverigekarta i detalj avfärdade han det hela snabbt och enkelt med att det det bara skulle räcka att luftlandsetta Slussen – sen skulle hela staden vara i tysk besittning och därmed hela landet.

Oavsett sanningshalt i historien (som jag inte kunnat få bekräftad) så är det intressant att den överhuvudtaget uppstått. Hitler var visserligen mycket intresserad av stadsplanering och tillbringade timmar med Albert Speer och den modell över det nya Tyskland som man drömde om. Men att ett land står och faller med en plats som Slussen, var har man fått en så befängd idé ifrån?

Det visar att idén är mycket gammal. När Sverige enades till ett rike var enligt många den mest betydande steget att Stockholm grundlades och utövade kontrollen över Mälardalen som i sin tur kom att kontrollera hela Sverige. Denna händelse, att Stockholm grundläggs som en befästning på holmarna i Mälaren som kan kontrollera och beskatta de fartyg som passerar, omnämns i ett av de tidigaste dokument som rör staden. Det sägs att ”det slagits ett lås kring Mälaren”. Man kunde nu hindra baltiska plundringar i den välmående Mälardalen och utöva en makt som var starkast i riket, stark nog att ena kontrollera Sverige från en central plats.

Nuvarande Slussen ligger strax öster om tornen i höger nedre hörn.

Vad som hände konkret var att den öppning som passerar mellan nuvarande gamla stan och söder då Norrström spärrats av ett pålverk. Det var där fartygen fick passera och tullföras. Där uppfördes försvarsanordningar och varor togs i land för att inventeras eller lastas om. Försvaret har ändrats genom tiderna och kan ses på en mängd avbildningar, här på bloggen i Vädersolstavlan ifrån 1535 och i en samtida detalj i ett tryck av Hogenberg 1560. Platsen som är samma plats där nuvarande Slussen ligger, var alltså den kritiska punkt i det kritiska område som i sin tur behärskade Sverige. Det var det lås som Hitler enligt sägen vid ett intagande hade utpekat som nyckelpunkt för en ockupation.

Slussen sedd söderifrån 1560 i en etsning av Hogenberg.

Historiskt sett har förskansningarna vid Söderström utstått många slag och varit den punkt i staden där de avgörande striderna stått. När Slussen intogs föll landet. Hitlerhistorien verkar med det i åtanke inte lika märklig. Idag när hotbilden bedöms vara terrordåd mot arkitektur och infrastruktur är inte heller Slussen ett otippat alternativ. Jag spekulerar att en sprängning inte bara skulle kunna medföra att en viktig getingmidja skärs av men också att vattenflödet släpps fritt och svämmar över delar av staden om det görs vid "rätt" tidpunkt.

KÄLLOR:

Bilderna är ifrån Stockholmskällan med undantag av Hitler som hittades via googles bildsök 12/10 2009 "Hitler Speer".

Döda centrum - Riddarhustorget Slussens syskon

2009-09-08T00:00:00.022+02:00

Svensk allmoge kring Gustav I stod, Johan Gustav Sandberg 1829

Stadens centrum flyttar i takt med standens framväxt. Kvar bland årsringarna och kvarter av förlorad betydelse ligger döda centrum.

På Stockholms stadsmuseum ser jag en fantastisk film över Riddarhustorget genom tiderna. Den äldsta bilden visar platsen för flera hundra år sedan i en dåtida akvarell. Spatserande damer och herrar, klungor av gatuförsäljare, vagnar, liv och rörelse. Det var en av Stockholms absoluta mittpunkter där händelser tilldrog sig och värden samlades och skingrades. Det är ingen bild jag känner igen.

Riddarhustorget och Riddarhuset, okänd fotograf 1894 inför Gustav Adolfsdagen.

Bilderna byts ut och så framträder ett av de första fotografierna. Plötsligt förändras något. En bilväg passerar platsen och snart har den totalt överväxts av vägbroar, mittremsor och rödljus. Ingen går där längre men motorlederna dundrar förbi. Tvätterskornas kar och gatuförsäljningens dynamik förbyts i ett monotont sus ifrån däck mot asfalt. Nu känner jag igen det.

Riddarhustorget har många likheter med Slussen. Dess läge i en dåvarande kritisk punkt som man var tvungen att passera för att nå olika viktiga ämbetsverk och funktioner i staden. Likaså har vi gatuhandel, närhet till vattnet, transportvägen och nutidens trafikdominans. Men i takt med stadens förändringar har det gått ifrån att vara en viktig plats till där människor har möts och viktiga offentliga framträden ägt rum (rättegångar, pryglingar, avrättningar, offentliga tal mm) har det blivit en slags "död" museistad och motorled. Det är en plats som många passerar ofta genom bilrutan men som ingen riktigt vistas på. Det blir en ögonblicksbild i det förbirusande panoramat över Stockholm ifrån vägbroarna. Jag tänker mig Riddarhustorget som Slussens döda syskon.

KÄLLOR:
Svensk allmoge kring Gustav I:s stod av Johan Gustav Sandberg 1829 ifrån Stockholmskällan.

Riddarhustorget och Riddarhuset: fasaden dekorerad med girlanger och sköldar för Gustaf II Adolfs-festen, okänd fotograf, 1894, Stockholmskällan.

Bilden direkt ovan är ifrån google maps och visar riddarhustorget i Stockholm 2007.

Världens centrum

2009-09-06T22:50:00.016+02:00

Andreas Gursky - Los Angeles 1998

I sin essä Världens centrum – en essä om globalisering ställer sig författaren Stefan Jonsson frågan om det går att få grepp om en slags världens centrum. Den värld han söker i beskrivs som den geopolitska polariseringen mellan centrum och periferi i dagens globaliserade tid. Hans metod är att lägga samman ett antal olika mentala kartor sedda utifrån vitt skilda perspektiv för att se vad dessa kartor markerar som centrum samt på vilka punkter kartorna överlappar varandra.

En av dessa kartor skildrar den globala staden, exemplifierad i form av Los Angeles. Förgäves söker författaren efter en fysisk punkt, en plats för kompassnålen att utgå ifrån som kan sägas vara stadens kärna – ett centrum i centrum. Ett sätt att leta på är att följa stadens egna anvisningar. Vägmärkena mot downtown LA leder dock bara till nya skyltar i en rundgång. ”Jag har börjat förstå att centrum måste vara ett parkeringsplats framför ett höghus eller motorvägen jag kör på, om den alls finns.” skriver författaren innan han konstaterar att den globala staden består av ”lemmar utan huvud”. (Jonsson, Stefan, 2001, Världens centrum – en essä om globalisering, s. 75-78.)

Stockholm kan svårligen kategoriseras som en av världens globala centrum som i samma omfattning som Los Angeles förtätar en enorm mängd flöden av värden. Inte heller är Stockholm en megapol, där den stora skalan och den fragmenterade stadsbilden är näst intill oöverskådlig. Men likt som i Los Angeles finns det i Stockholm inget uppenbart, obestritt centrum som alla kan enas kring.

Stortorget är ett dött centrum där endast turistskockar och historiens vingslag leder bakåt i tiden. Sergels torg är inte Stockholmarnas Stockholm och Stureplan är för exklusivt, Medborgarplatsen för avlägset och Norrmalmstorg och Gustav Adolfstorg är trafikplatser. Hur finner vi då det riktiga hjärtat, essensen och den punkt, en enda plats som vi kan kalla Stockholms centrum?

Läs en Recension av världens centrum i Glänta ref="http://www.netikka.net/sek/docs/varldens_centrum,_recension.pdf">
Nordstedts presentation av Stefan Jonsson

www.norstedts.se/Forfattare/Alfabetiskt/J/Stefan-Jonsson/

Andreas Gursky på Artnet

Att närma sig Slussens väsen

2009-09-06T21:42:00.017+02:00

Sigrid Hjerten Utsikt över slussen 1919

Genom tiderna har utsagorna sökt koppla ett grepp och ta sig in på livet på denna kritiska ickeplats. I många litterära skilldringar blir Slussen en platform för att observera staden, en oundviklig plats. I Strindbergs Röda rummet blickar den berömda inledningen ut över platsen, lyssnar till dess ljud och uppehåller sig vid dess scener.

Otaliga målare har följt dess konturer med penseln eller arbetat in känslan av mullret och bullret, den frambrytande modernismen och tidsandan som platsen fått symbolisera. Filmare och fotografer har sedan kamerans födelse dokumenterat och kommenterat.

Ständigt har den varit en symbol för sin tid genom att minst en gång varje århundrade genomgå en ordentlig ombyggnad. Från medeltidens pålverk och handelsplats, stormaktstidens bastioner, drottning Kristinas och Polhems sinnerika konstruktion till Lundborgs trafiklösning. Det har varit en plats som laddats om med betydelse för varje ny generation samtidigt som att den burit på ett arv ifrån de tidigare. Men förändringarna har också åtföljts av en ständigt pånyttfödd vilja hos människor som velat skildra Slussen och på så sätt närma sig stadens väsen. De kommande inläggen kommer utgöra steg i samma riktning.

Utsikt över Slussen av Carl August Tholander 1898

KÄLLOR:
Läs Strindbergs Röda Rummet
hämtad från projekt Runeberg)
Se ett ånglok passera Slussen 1828-30
(hämtad ifrån www.stockholmskällan.se)
Till Per Anders Fogelströms bildverk ifrån Slussen
(Stockholmskällan)

Sigrid Hjertens Utsikt over Slussen ar hamtad ifran googles bildsokning och finns pa moderna museet.

Ett självporträtt

2009-08-16T21:04:00.007+02:00

Jag återvänder till Slussen för att fotografera för 6:e gången denna sommar. Det är eftermiddag då jag tar den västra sidan och skuggorna är mjuka ifrån solljus bakom en mulen himmel. Det är Slussens ytor som intresserar mig mest, dess textur, det sotiga kaklet, den smutsiga betongen med sina sår och gångarnas färgskalor i urblekt pastell.

Nere på marknivå under tunnelbanebron står en byggnadsbarack bland massa bråte. Någon har skändat en politisk affisch och på lukten att döma är det här under nattklubben Kolingsborgs saknade toalett upprättas om nätterna.

Jag fortsätter in längst gula gången och det är här jag hittar mitt fynd. Plötsligt på en av de dunkla väggarna breder den ut sig utan avslöja valet av sin placering. Den mäter säkert två meter i bredd, gjord av nitad papp. Jag måste ha gått förbi den tusen gånger. Slussens informationstavla ger mig all info jag behöver för att med en vindpust från det förgågna sammanfatta historiens kanske mest naiva ide. Jag ser hur åren ristat sina egna tecken i ansiktet på den strukturerade upplysning som skulle ha manifesterats här.

Ett verk om slussen

2009-08-06T19:07:00.008+02:00

Utsikt över Slussen mot Gamla Stan och Riddarholmen (1961) av Herbert Lindgren

I mitt minne blir slussen en mytisk plats. Sommarljusa nätter träder fram med sövande svepande städbilar som stretar sig fram över det tomma torget när jag vaknar upp ur natten och styr stegen hemåt. Det är en plats där man hamnar utan att mena det där ingen stannar särskilt länge. Folk är på väg någon annanstans. Måsarna skriker och slåss om glasspapper och nedanför ljusnar staden.

Som Stockholmare har jag ogillat slussens arkitektur och platsen som sådan. Dess öststatsaktiga labyrint har framstått som en primitiv skamfläck som förminskat staden. Men just som rivandet och nybyggandet äntligen ser ut att komma igång så inser jag att jag plötsligt förlikat mig med den vittrande miljön och den monumentala ruinkonstruktionen.

Slussen har förändrats. Nya funktioner har uppstått och gamla gått förlorade. Det har växt fram något ovanligt i de labyrintiska möjligheterna till olika vägar genom komplexet när den ursprungliga planen övergetts. Slussen har fått ett eget liv och blivit en levande organism. De grova konsolerna, fuktskadorna och det framstickande armeringsjärnet sitter som ett rivsår i en i övrigt tillrättalagd omgivning.

Jag har länge försökt omfatta slussens rumsligheter och texturer i tanken. Nu gör jag det genom att konstruera en digital bild. Jag tror att det kommer att bli en syntes av Slussens gångar, ramper och betongfundament. Men det blir också ett försök att närma sig dess organism, och dess plats i staden.

Hur det färdiga verket kommer se ut är inte klart när detta första inlägg skrivs. Tanken är att den process som leder fram till det färdiga resultatet ska beskrivas på den här bloggen tillsammans med en diskussion som försöker närma sig Slussens väsen och dess roll i staden. Jag välkommnar den som vill att skriva kommentarer och delta i diskussionen! I kommentarsfältet under varje inlägg fortsätter diskussionen och man får vara anonym.