Efter att ha arbetat med bilderna i datorn under en lång tid har jag dem nu framför mig i fysisk form. De 27 delar som nu omfattar bilden ligger som ett stort sjok, en enorm och massiv hög av printar och ska hängas i gallerirummet. När det handlar om en så stor bild som i det här fallet upstår en rad utmaningar som gör det presentationen i rummet extra viktig. Det tar inte någon lång stund för än jag och min handledare/curator Niclas Östlind kommer fram till att utställningen kommer att vinna på att bilderna delas upp i tre delar och hängs på de tre olika väggarna.
Visserligen förlorar jag något av kraften och det massiva och kaotiska intryck som den enda bilden ger men jag vinner ett verk som omsluter betraktaren snarare än att möta. Formerna är spretiga och rör sig över väggen i olika riktningar. Samtidigt hänger vi verket i tre olika nivåer motsvarande de rumsliga nivåskillnaderna på platsen. Jag är skeptisk först men Niclas tycker att skillnaden ska göras ännu större. Den lägsta nivån med kajen, vattnet och slussluckorna hänger så lågt att man nästan måste böja sig ner eller ställa sig på huk för att se detaljerna. Den högsta svävar lite utom räckhåll uppå mot taket.
När alla printar är uppe och vi återvänder efter lunch med nya ögon känns det som om det är en självklar form. Bilden rör sig över väggarna på ett sätt som följer bildens perspektiv och blickpunkt istället för att placera sig efter en konventionell hängningshöjd som gör det bekvämt och förutsägbart för betraktaren. Nu återstår att hänga de riktiga, monterade bilderna och jag ser fram emot att stå i rummet när alla är på plats.
