Urberg, brutalism och 1600-tal

Se den scroll och zoombara bilden här

Det finns en plats på Slussen där det mitt i skarven mellan den mest brutalistisk arkitektur och Söders sten finns en månghundraårig kvarleva. Inne mot bergväggen finns nämligen den gamla 1600-tals vallen kvar från den stormaktstid då Slussen fortfarande var förskansad. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg om ruiners kraft men nu har denna punkt även gets plats i min bild.

Då vallens kullerstenar endast kunde ses genom tunnelbanefönstret, blinkandes förbi en svårfotograferad sekund var jag tvungen att hitta ett annat sätt. Det hade jag också turen att göra i med en ventil som finns nere vid bussgaraget där man genom gallret kan fotografera de stora steblocken när eftermiddagssolen ligger på i rätt vinkel vilket den gjorde i augusti 2009.

Den äldsta delen av Slussen

Nu kan man se stenarna insatta i dunklet något ovanför den runda ventilen till vänster just innan pelaren. Jag har fått frågor om vad det är för markeringar med siffror som följer den avlånga väggen som sträcker sig ut till vänster över bussgaraget. Jag gissar att det kanske är någon slags gjutform kvar ifrån bygget. Är det någon annan som vet?

Varför dessa numrerade detaljer?

Alla bilderna i detta inlägg är hämtade från den digitala versionen av bilden som kan ses här http://www.urbananatomy.se/ klicka för att zooma, och shift+clicka för att zooma ut, dra musen för att panorera.

Se inlägget om Ruiners kraft

Klicka här för den digitala versionen av bilden

Dokumentationsbild från Hasselblad Center i Göteborg. Utställningen pågår till mitten av Augusti. Klicka här för den digitala versionen av bilden

Den dagen den sorgen

En dag slog det mig att det finns en bild som funnits i mitt sinne en längre tid som ett minne från barndomen. Det tog lång tid innan jag återfann den, trots att den bredde ut sig 96 meter lång under jorden några kvarter ifrån mitt föräldrarhem.

Bilden som jag såg under min barndom på tunnelbaneperrongen i väntan på skolutflykter var försvunnen i flera år. Jag letade men fann den ingenstans. Tillslut antog det nästan mytiska proportioner och jag undrade om jag inbillat mig alltsammans. Men så en dag satt den där, tillbaka efter en flerårig restaurering. Det visar sig vara ett 96 meters fotomontage på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm. Är du i stan är det värt resan dit för att se det, jag lovar dig.

Del av Den dagen den sorgen av Larseric Vänerlöf

"Den dagen den sorgen" som verket heter, är gjord av Larseric Vänerlöv 1983 och är därför lika gammal som jag. Det är för mig en Stockholmsbild där ena kanten består av en landsväg och staden som byggs på 1800-talet för att sedan glida över i scenerier med framtida städer och undergångar. Där finns Slussen och Sergels torg, betong och helvete. Men det är ett motiv som bäst beskrivs med Vänerlövs egna ord:

"Välkommen till Lustarnas trädgård. Plattan rämnar i ett medeltida rus av nakenhet och förälskelse. En fotograf med stereokamera ditsänd av traktens största tidning missar århundradets bild bakom ryggen."

En förmån med fotografi är att det kan ta in andras bilder. Med Larserics godkännande innehåller nu min bild en del av "Den dagen den sorgen" som visar Slussen. Det blir en oerhört fint tillskott som ger min bild ett nytt djup. På samma sätt innehåller hans verk kända pressbilder, medeltida helvetesskilldringar och Stig Strömholms berömda barn, för att nämna några bland många.


Nu hänger två fragment av "Den dagen den sorgen" i min bild som bit för bit fortsatt under våren. Den har förändrats och förbättrats och tagit olika former. Just nu hängs den på Hasselblad Center för vernissage på fredag kl 18. Samtidigt är det utställning på Konsthallen där jag har med sex andra bilder. Kom!

Läs mer i artikel från Filipstads tidning
Läs mer om verket på SLs sida

Hängning

Efter att ha arbetat med bilderna i datorn under en lång tid har jag dem nu framför mig i fysisk form. De 27 delar som nu omfattar bilden ligger som ett stort sjok, en enorm och massiv hög av printar och ska hängas i gallerirummet. När det handlar om en så stor bild som i det här fallet upstår en rad utmaningar som gör det presentationen i rummet extra viktig. Det tar inte någon lång stund för än jag och min handledare/curator Niclas Östlind kommer fram till att utställningen kommer att vinna på att bilderna delas upp i tre delar och hängs på de tre olika väggarna.

Visserligen förlorar jag något av kraften och det massiva och kaotiska intryck som den enda bilden ger men jag vinner ett verk som omsluter betraktaren snarare än att möta. Formerna är spretiga och rör sig över väggen i olika riktningar. Samtidigt hänger vi verket i tre olika nivåer motsvarande de rumsliga nivåskillnaderna på platsen. Jag är skeptisk först men Niclas tycker att skillnaden ska göras ännu större. Den lägsta nivån med kajen, vattnet och slussluckorna hänger så lågt att man nästan måste böja sig ner eller ställa sig på huk för att se detaljerna. Den högsta svävar lite utom räckhåll uppå mot taket.

När alla printar är uppe och vi återvänder efter lunch med nya ögon känns det som om det är en självklar form. Bilden rör sig över väggarna på ett sätt som följer bildens perspektiv och blickpunkt istället för att placera sig efter en konventionell hängningshöjd som gör det bekvämt och förutsägbart för betraktaren. Nu återstår att hänga de riktiga, monterade bilderna och jag ser fram emot att stå i rummet när alla är på plats.

Kösystemet

Nere på Slussens bussperrong har en mycket gammal skylt dröjt sig kvar. Den anger köriktningen när man köar till bussen. Mannen på bilden bär hatt och den märkliga formen på den anländandes väska antyder en hantverkare av något slag -en sjömanssäck föreslog någon men den verkar liten.

När jag ser skylten första gången tycker jag det är märkligt att den överlevt i alla år. Jag tänker mig att den inte fyller någon funktion längre utan bara har ett nostalgiskt värde. Men så plötsligt står dom där framför mig, i samma räta led som på skylten.

Bilderna är detaljer ur det tillkommande verket Stadens hjärta

Eld och rörelse

Work in progress

Med mindre än en månad kvar till min examensutställning har jag börjat sätta ihop de olika segment som kommer att utgöra den monumentala bild av Slussen – Stadens hjärta som den här bloggen handlar om.

Nyligen genomgick processen en kris som jag siktat på sen hela arbetet tog sin början. Jag tänker mig att om man inte stöter på ett näst intill oöverstigligt problem i arbetet har man inte varit ambitiös nog. Vad som hände var att tjugo bildsegment som alla motsvarade en storlek av två meter utskriven bild, låg klara och framför mig. Att se dem tillsammans fick mig att inse att jag inte visste hur dessa skulle komma samman till en bild. Samtidigt kunde jag inte tycka om dem: Allt det minutiösa arbete med att räta ut vinklar, jämna ut skuggor, suga ut färgstick såg i slutändan fult ut. Det blev bara enformiga rader i blaskiga gråtoner utan vare sig den udd eller den magi som jag upplevt på plats. Frågan var lika tydlig som nedslående: Hur långt ifrån den bild jag sökte efter hade jag kommit?

Segmenten i en skissbild

När jag genomlect den totala uppgivenheten letade jag igenom mina digitala arkiv och märkte att ett sjätte sinne, eller en bortglömd insikt fått mig att fotografera andra vinklar och andra utsnitt än de som jag arbetat med i de olika segmenten. Istället för raka rörelser av väggyta fann jag där mörka trasiga hål i taket, pelare och fundament i sneda vinklar och ett stort material av smutsig betong i rena fina bildsjok.Vissa bilder var fulla av reflexer och solljus, andra förlorade skärpa och sögs in i ett dunkel. Jag prövade att utan eftertanke bygga ihop bilderna. Resultatet blev över all förväntan.

Takmaterial

Nu övergår jag i ett fartfyllt måleri med det fotografiska materialet spretandes ut ur varje strukturerad skarv. Platsens rumsliga sammanhang faller också på plats som genom en magi och mellan rummen lägger sig skuggorna som en vadderad vila för ögonen. Det blir en växelverkan mellan målandets spontanitet emellanåt tillbakaryckt av det fotografiska finliret och justerandet. Ljus och mörker om vartannat. Det påminner mig om det militära – växelvis framryckning med eld och rörelse. Den sjunde april är målet i sikte.

Alla bilder i inlägget är work in progress

Utopier i verkligheten?

I städernas stads – Manhattan, löper en ruinens ådra rakt in bland husen. Nästan lika unik, nästan lika centralt belägen som Slussen är den ett exempel på en ruin mitt i stadens hjärta. Nu har den fått en ny form, en ny funktion som invigdes och öppnades för allmänheten i somras. Somliga hävdar att den blivit en ruinernas utopi i verkligheten.

Översiktsbild på The Highline över Chelsea på östra Manhattan.

The Highline, byggd samtidigt som Slussen, var ett järnvägsspår som gick över staden som en upphöjd bro över hustaken. Efter att banan stängdes av och låstes har den förfallit, växtlighet flyttat in och successivt har de boende i de omliggande husen börjat ta sina morgonpromenader över korrigerad plåt och vildvuxet ogräs. Konstnärer började ta sig till platsen, måla på de tomma husväggarna, sätta upp skulpturer. Andra tog sig in för att ha fester och eller rasta hunden.

Joel Sternfeld - Walking the Highline

I samarbete med en ideell förening – Friends of the highline har staden efter en lång process gjort något nytt av ruinen. På nätet kallar man det att man bevarat platsen och det anges en rad bakomliggande skäl till varför man tyckt att det är viktigt. Man nämner först argumentet att bevara historiska värden, skapa ett offentligt rum för en rad kreativa program. Men framför allt blir det ett sätt att genom platsens dragningskraft som turistattraktion, samla folk till en plats där man medan de promenerar i parken, äter glass och tittar på utsikten kan påverka dem med en rad olika budskap. Just nu handlar det om grönarare stadsmiljö, alternativa transportmedel, återvinning av infrastruktur och ett sätt att hantera den post industriella stadsutvecklingen.

Förr såg det ut såhär. Av Joel Sternfeld - Walking the Highline

Så här ser rälsen och det sprukna underlaget ut idag. (a+t architecture)

Man har behållit några av ruinens uppskattade egenskaper samtidigt som utformningen har gjort den användarvänlig och tillrättalagd. Det tidigare spruckna och vassa underlaget med sina uppstickande tovor har sanerats och istället har en formgivare gjutit en liknande men mjuk och säker design som härmar det som funnits där. (se bilderna ovan) Den ursprungliga vilda flora av ogräs har delvis behållits i planteringarna och man har nu curaterade konstutställningar istället för gatukonst som inte ber om lov.

Jag hittar ett fint yttrande från Konstakademin i frågan om bevarandet av Slussen där man vill se just ett sådant. Men hur mycket jag än kan romantisera "det vidunderliga stadslandskapet" som det är idag undrar jag om inte ett konserverande kan vara lika ödesdigert som politiskt omöjligt. Ett konservera skulle vara att döda den levande process av förfall och liv som utmärker ruinen, som ger den sin essens och utsträckning i tiden (se tidigare inlägg). Att lappa ihop hålen och renovera den gamla konstruktionen skulle även det vara att göra den till något annat, att återforma tillbaka till sin barndom fast i friktion mot en äldre tid. Det skulle med Robert Ginsbergs ord vara att göra ett monument istället för en ruin – en symbol fast förankrad i tiden.

Bild från det nyöppnade Highline ifrån a+t architecture

Ser man till The Highline är det i mina ögon en vacker park och en intressant plats med många förtjänster. Men det är inte lika vackert som det var. Platsen nu har en funktion, tydliga gränser och tillhörighet. Borta är dock den frihetskänsla, den förlorade ickeplatsens oas, dess mellanrum i staden och de odefinierade gränserna. Det som Robert Ginsberg hyllar hos ruinen – det fragmenterade och ofullständiga i en kraftig enhet, är inte längre närvarande annat än i symboliska referenser. Dess utsträckning i tiden har frysts i en form och dess helhets kraft gått förlorad, avgränsats och upphört.

(se även Ruiners kraft)

KÄLLOR:

The Highlines sida på nätet: http://www.thehighline.org/

Konstakademin angående Slussen undertecknat Mats Edblom och Gunnar Mattsson 2004: http://www.konstakademien.se/Ovrigt/Angaende-Slussen/

a+t Architecture: http://www.aplust.net/index.php?idioma=en

Joel Sternfeld - Walking the Highline Stiedl/Mc Gill Gallery, http://blog.thehighline.org/2009/02/12/walking-the-high-line-with-joel-sternfeld/

Robert Ginsberg, The Aestetics of Ruins 2004.