Om den här bloggen

Om du vill läsa om vad den här bloggen går ut på så står det något om det i det alldra första inlägget längst ner. Nu har det åtta inlägg senare blivit dags att säga något mer om problem och möjligheter med bloggformen för det här projektet. Alla inlägg under etiketten ”Om projektet” i menyn till höger handlar om detta.

Denna blogg är alltså en masteruppsats på Högskolan för fotografi – en konstnärlig utbildning på Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Det är en försök att i bloggformen reflekter över hur jag framställer ett konstverk och en beskrivning av de olika tankar och teoretiska fördjupningar som är en del av det arbetet.

Då varken jag eller någon annan jag känner till, har skrivit en högskoleuppsats i bloggform så är det ett expriment med en rad svåra utmaningar och många intressanta möjligheter. Jag försöker hitta en fruktbar mittfåra mellan konventionell akademisk upsats och blogg där jag kan plocka fördelar ifrån båda sidor. Det skulle vara ett misslyckande att skriva en vanlig uppsats i bloggförklädnad eller göra en vanlig blogg utan någon skärpa eller djup. Det är viktigt att komma ihåg att denna form kommer att ha fördelar men även nackdelar i jämförelse med den akademiska uppsatsen. Här är några av fördelarna som jag upptäckt så här långt i arbetet:

• Länkbarhet där man enkelt kan hyperlänka och göra texten djupare och baka in referenser. Det gör det möjligt att bättre uttnytja filmer, dokument och större bilder än vad som ryms i pappersformatet.

• Interaktivitet/kommentarer kan ändra riktiningen på uppsatsen medan den skrivs. Alla som jag refererar till kommer få en länk till inlägget och ges en chans att kommentera. Även klasskamrater, handledare och andra intresserade får en möjlighet att kommentera och på så sätt kanske påverka innehållet.

• En pågående transparent process. Eftersom uppsatsen publiceras bitvis och kronologiskt, och ett publicerat inlägg räknas som läst, måste det finnas utrymme för misstag som redovisas och inte tas bort. Om jag tex missförstått ett begrepp och drar fel slutsatser vilket någon påpekar i en kommentar så kommer detta att stå kvar. På så sätt blir bloggen också en processbeskrivning av det akademiska skrivandet under pågående och inte som en färdig, finslipad produkt som sopat bort sina spår.

Här är några nackdelar jag upptäckt

• Kronologin i bloggformatet innebär att inläggen publiseras kronologiskt och i rak följd även om de kan hänvisa till tidigare inlägg. Det blir inte som i en vanlig uppsats, en logiskt och kontinuerligt sammanhängande resonemang där det ena ger det andra i en enkel kedja. I bloggformen förs flera diskussioner samtidigt och vävs in i varandra på ett mer svåröverskådligt sätt. Dessutom kommer ett gamalt inlägg inte att ändras i efterhand, utan ändringar, fördjupningar eller eventuella misstag kommer förklaras av mig i kommentarfältet istället för att inlägget redigeras om. Det finns tre etiketter på inlägg: Om platsen, verket blir till och om bloggen.

• Djup kontra bredd. Bloggen är en form som utnyttjar överflödet, bredden och mångfallden ofta på bekostnad av skärpa och fördjupning. Den blandar högt och lågt och växlar ifrån allvar till humor. Den här bloggen kommer att söka fördjupning men samtidigt vara bloggformatet trogen i sin mångfalld, sitt tillgängliggörande och personliga tilltal. Det blir dock längre inlägg och mer fördjupning än vad merparten av traditionella bloggar av typen självupptagen 14 åring visar dagens outfit. Dock kommer även mer lättsamma och mindre relevanta länkar att inkluderas som ni märker.

• Upphov. Det som slutligen blir min uppsats är både det jag skrivit och andras kommentarer samt i viss mån länkade matrial. Det blir en uppsats med flera medskapare. Bloggen är publicerad på portalen ”blogger” som är ett komersiellt företag, dock är det jag som äger inehållet på min blogg.

 Verkets tillkomst kommer nog inte nå sin fullbordan innan den här uppsatsen ska examineras. I den bästa av världar hade det varit så men nu får jag nöja mig med att komma så långt som möjligt innan dess.

Formellt har jag begränsat mig till följande förhållningssätt:

Texten. Inläggen är korta och har minst en bild men gärna flera beroende på längd. Läsbarhet, tillgänglighet och flyt är prioriterat. Formen är essäistisk snarare än akademisk där ett berättande och konkreta exempel försöker frigöra texten ifrån begreppen. Det blir ett resonerande snarare än ett ergumenterande. Inläggen blir 15 till antalet och därefter fördjupade i kommentarerna.

Bilderna syftar till flera saker: Att illustrera texten och göra den läsvänlig. Att ge en annan dimension på det som diskuteras. Strävan är att varje bild ska bidra med en egen betydelse och inte endast vara utfyllnad. I den mån jag anser det vara givande ges en förklarande bildtext. I den mån upphovsman är känd så redovisas detta, annars är han/hon okänd. I de fall det är mina bilder framgår det av texten.

Form

Delar av mitt digitala Slussenarkiv

Under sommaren har jag tagit hundratals foton av Slussen som ska formas till en bild. Jag går igenom mitt material och tittar på alla foton bredvid varann. Ramperna, gångarna, det spruckna kaklet, dörrar och neonljus blandas i ett virrvarr utan sammanhang. Abstrakta former bildas av skuggor, material, bildutsnitt. Jag ser rader av upprepningar och vyernas linjer. Man kan ana hur jag rört mig längst med rummen i och kring Slussen.

Jag funderar över en form åt bilden. Ett tag överväger jag fyrklövern som 30-talets Sluss blivit så berömd för men avfärdar idén. Det är ett mer teoretiskt sätt att se på platsen men knappast känslan när man befinner sig mitt i den. Fyrklövern är mer en trafikplan eller en fågelvy.

Istället ser jag den framför mig som ett uppspänt djurskinn, utplattat och ur proportion. Fast samtidigt tuktat konstruerat och rätvinkligt. Jag tror det kommer bli ett koncentrat av Slussens fogar och rum, håligheter och ytor. Men mellanrummet som jag identifierat som en så viktig del av Slussen (se tidigare inlägg) måste också finnas där. Jag måste foga in den dissonans, det sönderbrutna som spränger formen.

Slussens "fyrklöver" tydlig ovanifrån

Jag tittar på ramperna. Det finns två stycken uppgående och tre som sluttar nedåt. Där ska jag börja. Jag omvandlar bilderna av ena rampen till en lågupplöst skiss. Mitt sökande efter en form har börjat.

Skisser

KÄLLOR:

Bilden på Slussens fyrklöver är hämtad ifrån Hellboms weblogg "Stockholm Berättar" som jag starkt rekommenderar. Upphovet till fotografiet är okänt.

Revor i stadsväven

Klarastrandsleden i Stockholm norrut

Märkligt nog är Slussen en sammanlänkande getingmidja och på samma gång en reva i stadsväven. Jag lägger idén till raden av Slussens paradoxer och återkommer till den snart.

Jag bläddrar genom chalmers arkitekturtidskrift ifrån 2007 med titeln och temat Utopi. Jag finner en artikel (s.35-37) författad av Martin Nordahl med där jag tacksamt lånar titeln – Revor i stadsväven. Nordahl skriver om platser som lämnats kvar – gamla industritomter, obsoleta varv, rivningskåkar som får stå kvar och de andra glappen i det så flitigt planerade stadsnätet. Det är ett ämne som diskuterats flitigt av många namnkunniga genom tiderna.

Tidsskriften 4ark numret Utopi

Nordahl nämner Gullbergs Kaj i Göteborg och just hamnkvarter och kajer har idag i med postindustrialismen spelat ut sin tidigare funktion och blivit ett mellanrum. I Stockholm förvandlades Lugnets industriområde till Hammarby Sjöstad och jag minns dokumentärfilmen som skildrade bohemerna i Ryssviken utanför Stockholm (Ryssviken, Åse Fougner, 2007). De som bodde i de gamla skorvarna fick söka sig till någon av de andra utrotningshotade skrothamnarna när den tillrättalagda Marinstaden fick företräde genom att upfylla stadens kriterier för existens: aktivitet, ordning och produktion.

De gamla pråmarna i Ryssviken

Marinstaden på samma plats

För stadsplaneringen vill snabbt exploatera ut döda delar och införliva platsen under en given funktion. I förfallet har man läst in ett slags hot mot det inordnade samhället och ett brott mot strävan att skapa en rationell organism. Det kan sägas med andra ord, vilket Nordahl påminner oss om i sin artikel, när den spanska arkitekten Solà-Morales benämner glappen för Terrain vague. Det finns en rad andra benämningar på liknande fenomen: Ickeplats/non places, en terrain vague, andra platser, en reva i stadsväven, mellanrum, undantag. Morales skriver:

”Architecture´s destiny has always been colonization, the imposing of limits, order and form […] When architecture and urban design project their desire onto a vacant space, a terrain vague, they seem incapable of doing anything other than introducing violent transformations, changing estrangement into citizenship, and striving at all cost to dissolve the uncontaminated magic of the obsolete into the realism of efficacy.”

Det blir en stad som blir mer trevlig, enhetlig och tillrättalagd men utan de revor där kreativitet kan beså en oinskränkt jordmån med frön av framtida möjligheter. De fungerar idealt som indikationer på vilka behov som finns i området och på sikt ”fyller de igen” sig själva med innehåll och mening. Ofta innebär det att platsen stiger i värde efter att den nya potentialen är nådd. Revorna blir både växtplats och ventil för stadens angelägenheter, behov och kreativitet. Det blir på samma gång det ogräs som gör att vi ser hur välordnade och domestiserade (eller inte) de övriga rabatterna är.

Lugnets industriområde med Globen i bakgrunden

Hammarby Sjöstad på samma plats

Genom revorna har staden utvecklats i århundraden när försvarsanläggningar blivit obsoleta, kungliga jaktmarker upplåtists, industriområden flyttats ut ur staden och hamnarna förlaggts på avstånd. Men fram tills 1900-talet skedde förändringarna långsammare än idag och man hade aldrig ett alternativ att bygga igen alla glapp. Dessutom brann städerna med jämna mellanrum. Potentialen i detta kände både Nero, Hitler och Napoleon vilka alla applåderade sina huvudstäders destruktion för en framtida omdaning.

KÄLLOR:

Fantastisk ”socialrealistisk” film om Lugnet anno 1981 som måste ses! (8min). Ifrån Sthlmskällan.
http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=2&action=visaPost&film=true&start=0&mediaId=514&post=3
Om Lugnet före Hammarby Sjöstad
http://www.dn.se/blogg/epstein/2009/04/25/lugnet-fore-hammarby-sjostad-2975

Klipp från Ryssviken:
http://www.youtube.com/watch?v=Ky5e7J9rD8Q

Recension av Ryssviken med titeln ”Sista andningshålet” i DN 2008/04/27 av Sanna Pedersen
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/sista-andningshalet-1.537046

Om Marinstaden
http://www.marinstaden.com/

Om Terrain Vague, av Solà-Morales
http://www.atributosurbanos.es/en/terms/terrain-vague/

Om Chalmers Arkitekturtidskrift
http://0ark.se/blog/?page_id=4 2007 Utopi. (s.35-37) Martin Nordahl , Revor i stadsväven.

Ryssviken, Åse Fougner, 2007, för SVT

Alla bilder utom, 4-ark utopi som fåtts ifrån 4-arks sida ovan, har fåtts via google bildsök vid datumet för detta inlägg. Sökord har varit "klarastradsleden","Ryssviken", "Marinstaden","lugnet","hammarby sjöstad".

Slussen som ickeplats

Midvinternatt vid Slussen, okänd upphovsman ifrån Stockholmskällan

Man kan kalla Slussen för en kritisk ickeplats. Egentligen existerar det inte namnet i formell mening: Mälartorget, Karl Johans torg, Södermalmstorg, Slussplan, Ryssgården eller Söderström har varit riktiga benämningar. Slussen är ett begrepp som lever i allas medvetanden men inte i stadens officiella register.

Slussen är ett undantag i stadsbilden, en plats som lever mellan flytande gränser som inte okomplicerat kan fogas in efter en funtion. Bäst beskriver man den med olika motsatspar – Det är en passage men en barriär, en gräns men början på något nytt, en bro men en landtunga, en vattenled men en fördämmning och på samma gång underjordiskt komplex.

Det är en mötesplats men en plats man snabbt lämnar, en plats för skingring, ett torg, en galleria, en trafikkarusell, kaj och vattenbro. Där finns det rationella modernistiska arvet men idag förfallet till något som både mist sin funktion men fått nya. Där finns historia men likaså återkommande spår av dess utrensning men kanske viktigast av allt: där finns centrumet i form av ett mellanrum.

Mellanrummets betydelse är ämnet för en text – Digaale av Stefan Jonsson I Ord & Bild 5-6 1996. Han skriver om mellanrumet att:

"Mellanrummet är varken här eller där, varken vårt eller ert. Mellanrummet är det som delar men också det som delas, och då det delas av alla förbinder det alla med varandra. Därför är mellanrummet världens centrum. Det är det enda som alla människor delar och har gemensamt. Ingen kan äga mellanrummet, eftersom det är det som definierar gränsen mellan olika egendomar. Mellanrummet, gränsen, havet har idag övertagit den funktion som torget, gatan, allmänningen och huvudstaden en gång hade – som en mötesplats där man idkade handel, ordnade karnevaler, och demonstrerade. Mellanrummet är världens centrum. Det offentliga rummet har alltid varit ett mellanrum."

Karen Mirza och Brad Butlers tolkning av just - "Non Places"

Jag vill mena att den beskrivningen stämmer in på platser som Slussen. För även om den enligt ett visst sätt att se det ägs av Stockholms Stad och de näringsidkare, etc som finns där är det på samma gång tillgängligt och approprierat av alla människor. Dess betongfundament sträcker sig över hela västvärlden och under dess broar sover uteliggare samma sömn, folk passerar, möts och separerar på samma sätt. Gatufesterna, pridegalorna, midnattsloppen och festerna breder ut sig, och människor förlorar sig där.

Vad betyder det när en stads centrum är ett mellanrum? Los Angeles centrum är kanske en parkeringsplats eller en motorled (se tidigare inlägg), och Stockholms centrum är Slussen. På sätt och vis förenar det städerna, slätar ut skillnaderna i den globala staden. Det för städerna samman så att alla stora städer blir del av samma urstad, städernas idé - metropolis. Mellanrummet står för ett utrymme snarare än en inramning och det dyker upp i en rad olika skepnader och doser i det urbana landskapet som i tex Riddarhustorget.

Jag inser att mellanrummet blir en viktig del av min blivande bild av Slussen. Om bilden inte andas utrymme kommer det att ha förlorat sin mest karaktäristiska egenskap. Min idé om en syntes, en förtätad bild blir plötsligt mer problematisk. Kanske måste jag tänka om totalt. Det måste jag nog, om inte idén om syntes och förtätning är förenlig med mellanrummet?

KÄLLOR:

Digaale av Stefan Jonsson , Ord & Bild 5-6 1996.

Resturang Pelikan midvinternatt vis Slussen, ifrån Stockholmskällan.

Karen Mirza och Brad Butlers sida:

http://mirza-butler.net/

Slussen som kritiskt centrum

Kapten Thulin - Slussbyggnadschef vid en modell av Slussen.

Det sägs att Adolf Hitler en gång frågades av sina generaler om en anfallsplan inför en eventuell invation av Sverige. Efter att ha studerat en Sverigekarta i detalj avfärdade han det hela snabbt och enkelt med att det det bara skulle räcka att luftlandsetta Slussen – sen skulle hela staden vara i tysk besittning och därmed hela landet.

Oavsett sanningshalt i historien (som jag inte kunnat få bekräftad) så är det intressant att den överhuvudtaget uppstått. Hitler var visserligen mycket intresserad av stadsplanering och tillbringade timmar med Albert Speer och den modell över det nya Tyskland som man drömde om. Men att ett land står och faller med en plats som Slussen, var har man fått en så befängd idé ifrån?

Det visar att idén är mycket gammal. När Sverige enades till ett rike var enligt många den mest betydande steget att Stockholm grundlades och utövade kontrollen över Mälardalen som i sin tur kom att kontrollera hela Sverige. Denna händelse, att Stockholm grundläggs som en befästning på holmarna i Mälaren som kan kontrollera och beskatta de fartyg som passerar, omnämns i ett av de tidigaste dokument som rör staden. Det sägs att ”det slagits ett lås kring Mälaren”. Man kunde nu hindra baltiska plundringar i den välmående Mälardalen och utöva en makt som var starkast i riket, stark nog att ena kontrollera Sverige från en central plats.

Nuvarande Slussen ligger strax öster om tornen i höger nedre hörn.

Vad som hände konkret var att den öppning som passerar mellan nuvarande gamla stan och söder då Norrström spärrats av ett pålverk. Det var där fartygen fick passera och tullföras. Där uppfördes försvarsanordningar och varor togs i land för att inventeras eller lastas om. Försvaret har ändrats genom tiderna och kan ses på en mängd avbildningar, här på bloggen i Vädersolstavlan ifrån 1535 och i en samtida detalj i ett tryck av Hogenberg 1560. Platsen som är samma plats där nuvarande Slussen ligger, var alltså den kritiska punkt i det kritiska område som i sin tur behärskade Sverige. Det var det lås som Hitler enligt sägen vid ett intagande hade utpekat som nyckelpunkt för en ockupation.

Slussen sedd söderifrån 1560 i en etsning av Hogenberg.

Historiskt sett har förskansningarna vid Söderström utstått många slag och varit den punkt i staden där de avgörande striderna stått. När Slussen intogs föll landet. Hitlerhistorien verkar med det i åtanke inte lika märklig. Idag när hotbilden bedöms vara terrordåd mot arkitektur och infrastruktur är inte heller Slussen ett otippat alternativ. Jag spekulerar att en sprängning inte bara skulle kunna medföra att en viktig getingmidja skärs av men också att vattenflödet släpps fritt och svämmar över delar av staden om det görs vid "rätt" tidpunkt.

KÄLLOR:

Bilderna är ifrån Stockholmskällan med undantag av Hitler som hittades via googles bildsök 12/10 2009 "Hitler Speer".

Döda centrum - Riddarhustorget Slussens syskon

Svensk allmoge kring Gustav I stod, Johan Gustav Sandberg 1829

Stadens centrum flyttar i takt med standens framväxt. Kvar bland årsringarna och kvarter av förlorad betydelse ligger döda centrum.

På Stockholms stadsmuseum ser jag en fantastisk film över Riddarhustorget genom tiderna. Den äldsta bilden visar platsen för flera hundra år sedan i en dåtida akvarell. Spatserande damer och herrar, klungor av gatuförsäljare, vagnar, liv och rörelse. Det var en av Stockholms absoluta mittpunkter där händelser tilldrog sig och värden samlades och skingrades. Det är ingen bild jag känner igen.

Riddarhustorget och Riddarhuset, okänd fotograf 1894 inför Gustav Adolfsdagen.

Bilderna byts ut och så framträder ett av de första fotografierna. Plötsligt förändras något. En bilväg passerar platsen och snart har den totalt överväxts av vägbroar, mittremsor och rödljus. Ingen går där längre men motorlederna dundrar förbi. Tvätterskornas kar och gatuförsäljningens dynamik förbyts i ett monotont sus ifrån däck mot asfalt. Nu känner jag igen det.

Riddarhustorget har många likheter med Slussen. Dess läge i en dåvarande kritisk punkt som man var tvungen att passera för att nå olika viktiga ämbetsverk och funktioner i staden. Likaså har vi gatuhandel, närhet till vattnet, transportvägen och nutidens trafikdominans. Men i takt med stadens förändringar har det gått ifrån att vara en viktig plats till där människor har möts och viktiga offentliga framträden ägt rum (rättegångar, pryglingar, avrättningar, offentliga tal mm) har det blivit en slags "död" museistad och motorled. Det är en plats som många passerar ofta genom bilrutan men som ingen riktigt vistas på. Det blir en ögonblicksbild i det förbirusande panoramat över Stockholm ifrån vägbroarna. Jag tänker mig Riddarhustorget som Slussens döda syskon.

KÄLLOR:
Svensk allmoge kring Gustav I:s stod av Johan Gustav Sandberg 1829 ifrån Stockholmskällan.

Riddarhustorget och Riddarhuset: fasaden dekorerad med girlanger och sköldar för Gustaf II Adolfs-festen, okänd fotograf, 1894, Stockholmskällan.

Bilden direkt ovan är ifrån google maps och visar riddarhustorget i Stockholm 2007.

Världens centrum

Andreas Gursky - Los Angeles 1998

I sin essä Världens centrum – en essä om globalisering ställer sig författaren Stefan Jonsson frågan om det går att få grepp om en slags världens centrum. Den värld han söker i beskrivs som den geopolitska polariseringen mellan centrum och periferi i dagens globaliserade tid. Hans metod är att lägga samman ett antal olika mentala kartor sedda utifrån vitt skilda perspektiv för att se vad dessa kartor markerar som centrum samt på vilka punkter kartorna överlappar varandra.

En av dessa kartor skildrar den globala staden, exemplifierad i form av Los Angeles. Förgäves söker författaren efter en fysisk punkt, en plats för kompassnålen att utgå ifrån som kan sägas vara stadens kärna – ett centrum i centrum. Ett sätt att leta på är att följa stadens egna anvisningar. Vägmärkena mot downtown LA leder dock bara till nya skyltar i en rundgång. ”Jag har börjat förstå att centrum måste vara ett parkeringsplats framför ett höghus eller motorvägen jag kör på, om den alls finns.” skriver författaren innan han konstaterar att den globala staden består av ”lemmar utan huvud”. (Jonsson, Stefan, 2001, Världens centrum – en essä om globalisering, s. 75-78.)

Stockholm kan svårligen kategoriseras som en av världens globala centrum som i samma omfattning som Los Angeles förtätar en enorm mängd flöden av värden. Inte heller är Stockholm en megapol, där den stora skalan och den fragmenterade stadsbilden är näst intill oöverskådlig. Men likt som i Los Angeles finns det i Stockholm inget uppenbart, obestritt centrum som alla kan enas kring.

Stortorget är ett dött centrum där endast turistskockar och historiens vingslag leder bakåt i tiden. Sergels torg är inte Stockholmarnas Stockholm och Stureplan är för exklusivt, Medborgarplatsen för avlägset och Norrmalmstorg och Gustav Adolfstorg är trafikplatser. Hur finner vi då det riktiga hjärtat, essensen och den punkt, en enda plats som vi kan kalla Stockholms centrum?

Läs en Recension av världens centrum i Glänta ref="http://www.netikka.net/sek/docs/varldens_centrum,_recension.pdf">
Nordstedts presentation av Stefan Jonsson

www.norstedts.se/Forfattare/Alfabetiskt/J/Stefan-Jonsson/

Andreas Gursky på Artnet

Att närma sig Slussens väsen

Sigrid Hjerten Utsikt över slussen 1919

Genom tiderna har utsagorna sökt koppla ett grepp och ta sig in på livet på denna kritiska ickeplats. I många litterära skilldringar blir Slussen en platform för att observera staden, en oundviklig plats. I Strindbergs Röda rummet blickar den berömda inledningen ut över platsen, lyssnar till dess ljud och uppehåller sig vid dess scener.

Otaliga målare har följt dess konturer med penseln eller arbetat in känslan av mullret och bullret, den frambrytande modernismen och tidsandan som platsen fått symbolisera. Filmare och fotografer har sedan kamerans födelse dokumenterat och kommenterat.

Ständigt har den varit en symbol för sin tid genom att minst en gång varje århundrade genomgå en ordentlig ombyggnad. Från medeltidens pålverk och handelsplats, stormaktstidens bastioner, drottning Kristinas och Polhems sinnerika konstruktion till Lundborgs trafiklösning. Det har varit en plats som laddats om med betydelse för varje ny generation samtidigt som att den burit på ett arv ifrån de tidigare. Men förändringarna har också åtföljts av en ständigt pånyttfödd vilja hos människor som velat skildra Slussen och på så sätt närma sig stadens väsen. De kommande inläggen kommer utgöra steg i samma riktning.

Utsikt över Slussen av Carl August Tholander 1898

KÄLLOR:
Läs Strindbergs Röda Rummet
hämtad från projekt Runeberg)
Se ett ånglok passera Slussen 1828-30
(hämtad ifrån www.stockholmskällan.se)
Till Per Anders Fogelströms bildverk ifrån Slussen
(Stockholmskällan)

Sigrid Hjertens Utsikt over Slussen ar hamtad ifran googles bildsokning och finns pa moderna museet.

Ett självporträtt

Jag återvänder till Slussen för att fotografera för 6:e gången denna sommar. Det är eftermiddag då jag tar den västra sidan och skuggorna är mjuka ifrån solljus bakom en mulen himmel. Det är Slussens ytor som intresserar mig mest, dess textur, det sotiga kaklet, den smutsiga betongen med sina sår och gångarnas färgskalor i urblekt pastell.

Nere på marknivå under tunnelbanebron står en byggnadsbarack bland massa bråte. Någon har skändat en politisk affisch och på lukten att döma är det här under nattklubben Kolingsborgs saknade toalett upprättas om nätterna.

Jag fortsätter in längst gula gången och det är här jag hittar mitt fynd. Plötsligt på en av de dunkla väggarna breder den ut sig utan avslöja valet av sin placering. Den mäter säkert två meter i bredd, gjord av nitad papp. Jag måste ha gått förbi den tusen gånger. Slussens informationstavla ger mig all info jag behöver för att med en vindpust från det förgågna sammanfatta historiens kanske mest naiva ide. Jag ser hur åren ristat sina egna tecken i ansiktet på den strukturerade upplysning som skulle ha manifesterats här.

Ett verk om slussen

Utsikt över Slussen mot Gamla Stan och Riddarholmen (1961) av Herbert Lindgren

I mitt minne blir slussen en mytisk plats. Sommarljusa nätter träder fram med sövande svepande städbilar som stretar sig fram över det tomma torget när jag vaknar upp ur natten och styr stegen hemåt. Det är en plats där man hamnar utan att mena det där ingen stannar särskilt länge. Folk är på väg någon annanstans. Måsarna skriker och slåss om glasspapper och nedanför ljusnar staden.

Som Stockholmare har jag ogillat slussens arkitektur och platsen som sådan. Dess öststatsaktiga labyrint har framstått som en primitiv skamfläck som förminskat staden. Men just som rivandet och nybyggandet äntligen ser ut att komma igång så inser jag att jag plötsligt förlikat mig med den vittrande miljön och den monumentala ruinkonstruktionen.

Slussen har förändrats. Nya funktioner har uppstått och gamla gått förlorade. Det har växt fram något ovanligt i de labyrintiska möjligheterna till olika vägar genom komplexet när den ursprungliga planen övergetts. Slussen har fått ett eget liv och blivit en levande organism. De grova konsolerna, fuktskadorna och det framstickande armeringsjärnet sitter som ett rivsår i en i övrigt tillrättalagd omgivning.

Jag har länge försökt omfatta slussens rumsligheter och texturer i tanken. Nu gör jag det genom att konstruera en digital bild. Jag tror att det kommer att bli en syntes av Slussens gångar, ramper och betongfundament. Men det blir också ett försök att närma sig dess organism, och dess plats i staden.

Hur det färdiga verket kommer se ut är inte klart när detta första inlägg skrivs. Tanken är att den process som leder fram till det färdiga resultatet ska beskrivas på den här bloggen tillsammans med en diskussion som försöker närma sig Slussens väsen och dess roll i staden. Jag välkommnar den som vill att skriva kommentarer och delta i diskussionen! I kommentarsfältet under varje inlägg fortsätter diskussionen och man får vara anonym.