måndag 25 januari 2010

Utopier i verkligheten?

I städernas stads – Manhattan, löper en ruinens ådra rakt in bland husen. Nästan lika unik, nästan lika centralt belägen som Slussen är den ett exempel på en ruin mitt i stadens hjärta. Nu har den fått en ny form, en ny funktion som invigdes och öppnades för allmänheten i somras. Somliga hävdar att den blivit en ruinernas utopi i verkligheten.

Översiktsbild på The Highline över Chelsea på östra Manhattan.

The Highline, byggd samtidigt som Slussen, var ett järnvägsspår som gick över staden som en upphöjd bro över hustaken. Efter att banan stängdes av och låstes har den förfallit, växtlighet flyttat in och successivt har de boende i de omliggande husen börjat ta sina morgonpromenader över korrigerad plåt och vildvuxet ogräs. Konstnärer började ta sig till platsen, måla på de tomma husväggarna, sätta upp skulpturer. Andra tog sig in för att ha fester och eller rasta hunden.

Joel Sternfeld - Walking the Highline

I samarbete med en ideell förening – Friends of the highline har staden efter en lång process gjort något nytt av ruinen. På nätet kallar man det att man bevarat platsen och det anges en rad bakomliggande skäl till varför man tyckt att det är viktigt. Man nämner först argumentet att bevara historiska värden, skapa ett offentligt rum för en rad kreativa program. Men framför allt blir det ett sätt att genom platsens dragningskraft som turistattraktion, samla folk till en plats där man medan de promenerar i parken, äter glass och tittar på utsikten kan påverka dem med en rad olika budskap. Just nu handlar det om grönarare stadsmiljö, alternativa transportmedel, återvinning av infrastruktur och ett sätt att hantera den post industriella stadsutvecklingen.

Förr såg det ut såhär. Av Joel Sternfeld - Walking the Highline


Så här ser rälsen och det sprukna underlaget ut idag. (a+t architecture)

Man har behållit några av ruinens uppskattade egenskaper samtidigt som utformningen har gjort den användarvänlig och tillrättalagd. Det tidigare spruckna och vassa underlaget med sina uppstickande tovor har sanerats och istället har en formgivare gjutit en liknande men mjuk och säker design som härmar det som funnits där. (se bilderna ovan) Den ursprungliga vilda flora av ogräs har delvis behållits i planteringarna och man har nu curaterade konstutställningar istället för gatukonst som inte ber om lov.

Jag hittar ett fint yttrande från Konstakademin i frågan om bevarandet av Slussen där man vill se just ett sådant. Men hur mycket jag än kan romantisera "det vidunderliga stadslandskapet" som det är idag undrar jag om inte ett konserverande kan vara lika ödesdigert som politiskt omöjligt. Ett konservera skulle vara att döda den levande process av förfall och liv som utmärker ruinen, som ger den sin essens och utsträckning i tiden (se tidigare inlägg). Att lappa ihop hålen och renovera den gamla konstruktionen skulle även det vara att göra den till något annat, att återforma tillbaka till sin barndom fast i friktion mot en äldre tid. Det skulle med Robert Ginsbergs ord vara att göra ett monument istället för en ruin – en symbol fast förankrad i tiden.

Bild från det nyöppnade Highline ifrån a+t architecture

Ser man till The Highline är det i mina ögon en vacker park och en intressant plats med många förtjänster. Men det är inte lika vackert som det var. Platsen nu har en funktion, tydliga gränser och tillhörighet. Borta är dock den frihetskänsla, den förlorade ickeplatsens oas, dess mellanrum i staden och de odefinierade gränserna. Det som Robert Ginsberg hyllar hos ruinen – det fragmenterade och ofullständiga i en kraftig enhet, är inte längre närvarande annat än i symboliska referenser. Dess utsträckning i tiden har frysts i en form och dess helhets kraft gått förlorad, avgränsats och upphört.

(se även Ruiners kraft)

KÄLLOR:

The Highlines sida på nätet: http://www.thehighline.org/

Konstakademin angående Slussen undertecknat Mats Edblom och Gunnar Mattsson 2004: http://www.konstakademien.se/Ovrigt/Angaende-Slussen/

a+t Architecture: http://www.aplust.net/index.php?idioma=en

Joel Sternfeld - Walking the Highline Stiedl/Mc Gill Gallery, http://blog.thehighline.org/2009/02/12/walking-the-high-line-with-joel-sternfeld/

Robert Ginsberg, The Aestetics of Ruins 2004.


5 kommentarer:

  1. Läs gärna Lars O Ericssons mycket intressanta understreckare om svensk modernism;

    http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/visionerna-som-gjorde-funkisen-svensk_4151143.svd

    / David

    SvaraRadera
  2. fin form, intressant text. synd att det inte finns någon information om sundbyberg .

    gl hf
    /j

    SvaraRadera
  3. The Highline - Visst är den fantastisk! Ett levande bevis på att bortglömda platser mitt i en stad återigen kan fås att blomma upp.

    SvaraRadera
  4. Slussen är ett styvmoderligt behandlat monument och en charmig nyskapande miljö för trafikanter av alla de slag.

    Alla hus (även helt nya) behöver underhållas, annars förfaller de.

    Jag tror inte det är "politiskt omöjligt" att rädda Slussen. Allt är möjligt.

    Tack i övrigt för en tänkvärd blogg med en filosofisk ton.

    SvaraRadera
  5. Hej sofie och tack för dina inlägg.

    Jag har också börjat tro att det kanske finns en möjlighet att "rädda Slussen" även om jag faktiskt inte vet vad jag själv tycker om det. Jag gillar det slitna men är nog ganska ensam om det (även om jag stött på en och annan med samma udda smak). Det skulle innebära att man "räddar" platsen från att rivas eller från att fortsätta sitt förfall och sin förvandling som jag menar tillhör ruinens karaktär. I så fall blir det ju ett monument, vilket jag inte tycker att det är idag med tanke på att ett monument ska signalera sin orubblighet inför tidens flykt och de odödliga värdenas förfall. Det ligger väl i framtiden att utvisa vilken väg slussen får gå och det känns ganska spännande.

    /david

    SvaraRadera