Blogguppsats - en utvärdering

Den gamla informationstavlan på Slussen är ett virrvarr av söndertrasade texter, klotter, reklam, uppmaningar och politiska budskap i flera lager om vartannat. En gång var den tänkt som en punkt där folk skulle samlas, annonsera och informeras i en slags offentlig gemenskap. Informationen skulle vara tydlig och ordnad. I den dunkla gången med sina smutsiga väggar är det knappt någon idag som ser tavlan.

Om anslagstavlan är ett barn av funktionalismen så är bloggen ett barn av informations och nätverkssamhället. De skiljer sig på några sätt och har vissa likheter. Båda är standardiserade med tydliga begränsningar. Den typ av textblogg som du just nu läser premierar att skapa en stor variation av spridda ämnen på bekostnad av djup. Skriver man t.ex. för långa inlägg med för få bilder försvinner argumenten till att skriva blogg.

Bloggen på Stockholmskällan

I motsats uppmanar den akademiska uppsatsens konventionella form till avgränsning och fördjupning. Det finns en konflikt där. I hierarkin mellan yta och djup frågar jag mig om den akademiska uppsatsen alltid måste välja djupet? Är den här bloggen ett steg mot en typ av kunskapsproduktion som lämnar den gamla akademiska uppsatsen? Den bokform som uppsatsen haft i decennier, med en författare, en röd tråd och en tydligt strukturerad början, mitt och ett slut börjar kännas kraftigt utdaterad för vår samtid.

Den här bloggen tar ett litet, litet steg mot att föreslå en uppsats som snarare skisserar några förhållningssätt, bestämmer ett ämne och låter en mängd röster och interdiciplinära texter komma samman i forumet. Det blir en mångfalld av perspektiv istället för ett enda avgränsat, konsekvent och djupdykande. Kunskapen skapas i mötet, den sipprar fram mellan dess sammanslagningar och friktioner, den uppstår i mellanrummen. Uppsatsen blir ramveket och dokumentationen.

Masterklassen har kritik med Lotta Antonsson

Den form som den här bloggen fått speglar i sin disposition även mitt sätt att arbeta med ett konstverk – jag reflekterar och undersöker en stor rad spridda perspektiv, följer olika infall och olika synvinklar innan jag stegvis fördjupar mig. Men det finns mycket jag fördjupat mig i som medvetet exkluderats ifrån den här bloggen så en heltäckande spegling av min process är den inte.

Det finns en annan likhet mellan fromerna. Båda är del av en informationsmyt. Bloggen som i nätverkssamhället ofta beskrivs som så fantastiskt tillgänglig och demokratiskt – alla skriver blogg, smälter ihop till samma olästa gytter som remsorna på informationstavlan. I sanningens namn är det få som orkar ta sig tid att läsa de utspridda texterna och pussla ihop mellanrummen. De flesta bloggar är sysselsatta med att konstruera sig själva för sig själva i en egen rundgång av nonsens.

I Ord och Bild 2/2007 skriver Geert Lovink om Bloggandet, den Nihilistiska impulsen. Han ger en komplex bild av bloggen där begrepp som kreativ cynism, nihilism, hyperindividualiserat länkande, bekännelser, och likgiltighetens patos väver en förvånansvärt positiv generell bild av bloggarna och setter dem i en intressant kontext.

Jag inser snart att den här bloggen är befriad ifrån många av de egenskaper som den generella bloggen utmärks av. Jag får även omvärdera mitt tal om yta i jämförelse med den extrema ytlighet som Lovink beskriver och känner mig nöjd med att ha navigerat en bra rutt mellan babords grund: en trist och torr akademisk uppsats som jag inte har förtroende för och styrbords grund: En självutlämnandeblogg där tyckande och meningslöshetslänkandet blåser upp en luftbakelse kring sitt självcenter.

Textseminarium med Fredrik Svensk - uppsatsens handledare

När jag startade med bloggen var jag väl medveten om detta. Ändå ville jag försöka mig på den här formen av anledningar som jag tidigare beskrivit. Första kravet var att det skulle vara roligt. Det har också varit en väldigt rolig och omväxlande erfarenhet även om det spontana driv som jag föreställde mig att det skulle vara att skriva blogg, aldrig infann sig. Det var snarare hämmande att veta att varje inlägg kunde läsas direkt innan helheten var klar.

I med det måste jag också erkänna att jag så sent som för tre dagar sen skickade ut länkar till bloggen till en större skara än min klass, så den har varit privat under största delen av tiden. Det gör att den inte kommenterats särskilt mycket, ännu mer så då jag fått de flesta kommentarerna i epostform så att de inte visas i bloggen. Det är kanske det största misslyckandet men de senaste dagarna har det blivit bättre. Särskilt diskussionen i kommentarerna om inlägget Funktionalismens mörka sida har låtit höra olika röster och ledde till ett inlägg om Funktionalismens pastellfärgade nyanser. Kommentarerna påverkade alltså både bloggens innehåll men även min syn då det ledde till en värdefull fördjupning. Nu har jag äntligen börjat skickat ut den den här bloggen till dem som jag refererat till.

Jag hade hoppats att kunna komma längre med verket och visa fler bilder av det. Men det finns mer tid för det innan den ska vara klart i april. Och avsaknaden av bilder speglar processen, jag brukar inte visa och diskutera bildmaterial som jag inte är på det klara med, särskillt inte för en okänd offentlighet. Nu kan vem som helst titta in via Stockholmskällan. Stockholmskällan har dessutom bidragit till många av de över 70 bilderna som tillsammans gör bloggen nästan lika färgsprakande vacker som Slussens gamla informationstavla.

KÄLLOR:
Geert Lovink, Bloggandet, den nihilistiska impulsen,Ord och Bild 2/2007
http://www.eurozine.com/articles/2007-07-10-lovink-sv.html