torsdag 19 november 2009

Ruinens kraft

Att passera Slussen med tunnelbanan är ett av de mest sensationella sätt att uppkleva Stockholm på. Mörkret från Slussens tunnelbanestation flimrar till i en ensam trappa av ljus som virar sig upp till en öppning. Den försvinner efter två andetags svärta innan man plötsligt dundrar man ut över staden som faller in från alla håll.

Sitter man på andra sidan i ett tåg på blå linjen vänstra sida i färdriktningen mot Gamla Stan ser man något helt annat i tunnelmynningens tilltagande ljus. Runda, uråldriga stenar fyller bergväggen. De ska visa sig vara väldigt betydelsefulla.

Det ligger en motsättning djupt rotat i Slussens väsen. Det är ett barn av funktionalismen som gradvis förlorat sin funktion och lösgjort sin estetiska form till ett helt nytt uttryck (se tidigare inlägg om detta). I sitt förfall har det påbörjat ett annat liv och en annan utveckling. För betraktarna tycks den flacka mellan sina motsatser.
I våra ögon blir den främmande och känd, motbjudande och attraktiv, förgången och tillkommande på ett sätt som upplöser dess gränser och får oss att ifrågasätta vårt invanda förhållande till den omgivande bebyggelsen. I kontrasten mellan förödelse och kreativitet uppstår en rörelse. En ruin är aldrig död eller konserverad. Om vi skulle konservera Slussen skulle det bli ett monument. Det skulle förlora sin kraft, sin möjlighet att förändras.

Filosofen Robert Ginsberg skriver i sin bok The Aestethics of Ruins att den som uppskattar ruiner finner njutning i utbytet mellan sitt eget subjekt och ruinens vitalitet som skapar en rörelse i motsats till stabilitet. Den estetiska upplevelsen ligger inte i romantikens melankoli och längtan till förstörelsen. Inte heller finns det i att återuppbygga eller konservera. Till skillnad ifrån så många andra Håller Ginsberg inte med om att ruinen är ett kritiskt alternativ i det att den saknar det som omgivningen har (exempelvis funktion). Ruinens essens finns inte i vad den saknar utan vad den vinner. Styrkan ligger i ruinens kraft i att inte slutföra processen åt något håll utan att få oss att ändra uppfattning.

Framsidan på de båda böckerna

En annan filosof - Dylan Trigg, ägnar sig också åt ruinens kraft men studerar modernismens ruiner i The Aestethics of Decay – Nothingness, Nostlgia and the Absence of Reason. Han vänder sig till bland andra Heidegger, som jag i ett tidigare inlägg hostade upp, och en georgisk kompositör – Giya Kancheli vars musikstycken uttrycker ”the temporality of nothingness” där tystnaden används som en möjlig upplösning i mellanrum eller till ett intet som sammansmälter då och nu. Trigg tar sig för att göra en teoretisk rumslighet av tomrummet och jag minns att jag som sagt i tidigare inlägg satt mig för att gestalta Slussen rumslighet och mellanrum.

Triggs intresse leder honom till slut också till ruinens rumslighet men genom att gå från Kancheli och Heidiggers intet till medvetandets kluvenhet i nu och minne. Han menar att i mellanrummet mellan dessa bor en utdragen tid – en varaktighet/duration vilket blir problematiskt i medvetandets ständiga strävan efter ett fixerat center. Det blir intressant då han säger att i strävan efter ett center föds nostalgin.

Jag som inte vill ägna min konstnärliga praktik åt nostalgi undrar för en sekund om jag ändå fallit dit trots allt. Men det visar sig att han håller med mig när han säger att ruinens centrum, dess kärna ligger bortom historien. Därför rör den sig bortom nostalgi till djupare känslor. Jag kommer undan. Men framför allt rör den sig i motsatt riktning från rationalitet som alltid strävar bakåt mot en redan fastslagen struktur, mot universella, eviga sanningar. Då ruinen lever genom sin rörelse och avsaknaden av fixering, blir det en motkraft, idag en kritik av rationalitet och tron på en progressiv utveckling.

Slussen är inte en ruin. Den är flera. En beriden kung lämnar de medeltida husen på väg ner i 30-talskulverten på en betongkollos vars armar sträcker sig in i berget och vidrör den mur av kullersten som ligger kvar där sen den sattes samman på 1600-talet. Men även om Slussen spänner över dessa historiska vidder, är den just nu som den aldrig har varit, hela tiden vinnande en ny form, en ny skepnad som bara är just nu. Min fascination närs inte av längtan till något gammalt, och min kamera vill inte stoppa ögonblicket och konservera det som nu är.

Stenarna i tunnelmynningen med sin månghundraåriga historia, är fina som de just när de passerar i tunnebanefönstret. Alla försök att i sinnet återskapa den historia som förde dem på plats missar sitt mål i dunklet. De blinkar till för ett ögonblick, kort i en varaktighet mellan mörker och ljus.

KÄLLOR:
En presentation av Robert Ginsberg: http://www.rodopi.nl/functions/search.asp?BookId=VIBS+159
The Aestethics of Ruins på Google books med vissa kapitel tillgängliga.
En intervju med Dylan Trigg om boken:
http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=dylantrigg
Den översta bilden är ifrån Street Art Stockholm, av Benke Karlsson, Förlaget Max Ström 2007
Bilden på vyn över Slussen är funnen på google bildsök på Slussen den 19 november 2009.
Den nedersta bilden har jag tagit genom en ventil vid SL:s bussgarage nedanför söderberget och den enda plats förutom i tunneblanan som man kan se den gamla vallen ifrån 1600-talet.
Lyssna på Giya Kanchelli på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=kyD_L5G_AFs
Vill även rekommendera den fantastiska sidan Rostsverige! http://rostsverige.blogs.se/

2 kommentarer:

  1. Jag har haft samma upplevelse av den vackra entrén till Stockholm många gånger men då med tåget söderifrån! När man varit borta länge ifrån sin hemstad är det verkligen fantastiskt så jag kände igen mig i din bekrivning.

    Jag undrar var muren du skriver om är belägen exakt?

    - Lars Oglund

    SvaraRadera
  2. Tack för en fin blogg. Ingen vill "konservera Slussen". Vi vill bebo den. Och ta hand om den, och att den skall sluta misshandlas.

    Inte heller håller jag med om att den är en ruin. Det är en högst fungerande ruin i sådana fall! Den skall renoveras varsamt och med historiskt kunnande så att många av de kvalitéer du ser hos den också får finnas kvar.

    Otroligt intressant med 1600-tals-muren. Vill man riva detta också, månne?

    SvaraRadera