Invasioner

DE HÄNGDE VID SLUSSEN; Ett par spensliga pappfigurer i kalsonger och med rånarluvor över ansiktet. Den första jag lade märke till spanade orolig runt hörnet på biltunneln mot Nacka. En morgon smög de längst med rondellen och några dagar senare slängde en av dem en blick över axeln medan han pinkade under järnvägsbron mot Centralen.

Benke Karlsson ur Street art Stockholm

Trafikköerna en vinterdag 2006 segar sig långsamt från Södermälarstrand in under bron mot Centralen. Trötta bilister håller blicken rakt fram mot väntan att få köra upp på mälarrampen. Om någon enstaka ser åt sidorna eller rakt upp stirrar man rakt in i Stockholms armhåla, en mörk, smutsig cementskog med sprickor och lagningar som pålar upp dunklet under Slusstrumman. Men de flesta stockholmare ser inte åt sidorna.

Hade man gjort det hade kanske blicken fallit på en liten glipa mellan en pelare och en vägg. I glipan har någon kilat in en fågelholk i faluröd färg med en liten skultpturfågel som glatt stirrar tillbaka. Det finns inget skrivet budskap och ingen avsändare men en tydlig mänsklig kommunikation mitt i stadslivets tristess i en miljö som annars inte reflekterar något annat än sin funktion och sitt förfall.

Under min tid som film och fotostuderande har jag av flera lärare blivit visad en film som på ett pedagogiskt sätt visar hur vi ser, eller snarare inte ser, på bilder. Titta gärna på filmen här.

Samma sak gäller för hur vi ser på stadsmiljön, vi är väldigt inskränkta i vissa mönster som gör att vår uppmärksamhet är lätt att förutsäga. De flesta skulle kunna passera fågelholken varje dag en hel livstid utan att se den. Viss konst i det offentliga rummet vill tvinga sig på oss och använder reklamens strategi. En annan, vänder sig till en grupp som inte tillhör den grå massan som stirrar rakt fram - vardagsmänniskan som följer mönster.

Fågelholk med entré i huvudet påminner om en naturlig rätt till ett hemmahörande i stadsrummet.

Den konsten vill finnas just där någon människas blick orkat krångla sig upp igenom en bana som de flesta skulle ha vilat ögonen ifrån. Den vill finnas i de trista ögonblicken (i bilköns monotona förlopp), i de oväntade ögonblicken (som när man plötsligt tvingas vända om och tar en väg man annars aldrig skulle ta), eller ifrån de märkliga vinklarna (på ovansidan av en lyktstople som endast ses ifrån ett visst hustak).

Atlasmuren November 2009

Slussen är Sveriges viktigaste galleri för offentlig konst som inte ber om lov. Bilder, skulpturer, klotter och figurer uppstår lika plötsligt som de försvinner. På andra sidan stan finns en liknande plats – Atlasmuren. Den påminner om en del av Slussen, belägen i Atlasområdet djupt in i St:Eriksbrons armhåla. Rummet är fyllt av målningar, klotter, affischer, spraymallade tryck, smuts, ölflaskor och urinlukt som breder ut sig i det mellanrum som blivit över just där i staden. Precis som Slussen är den en trafikstruktur, ett mellanrum och en förfallande funktion som delvis tagits över av konsten.

På många sätt skapar dessa platser en sorts exklusivitet. Inte vem som helst kommer se den lilla fågelholken. Inte vem som helst kommer heller leta sig ner till det legendariska Akaytemplet, beläget i ett underjordiskt rum som blev över när man byggde Slussens tunnelbana i söderberget. Vem som helst skulle då bli smutsig, behöva ficklampa, kanske en kofot och framför allt inte veta var man ska ta sig in. Vem som helst skulle inte heller vilja trotsa detta (och lagen) för att ta del av konst under samma omständigheter som vid Atlasmuren. Men det är också poängen.

Klisterpeter sätter upp fågelholkar på Katarinaberget

Tanken eller idéalet är att det är den hängivne, den som inte är en del av massan utan de som står bredvid och rör sig obehindrat genom samhällets konventioner, regler och sociala mönster kommer bli en värdig betraktare och endast genom detta kan man ta del av Akaytemplet plats. Men denna ofta romantiserade idealperson är inte som förr ett fåtal individer med en agenda eller flera. Nu rör det sig om ett brett spann som sträcker sig mellan trettioårskrisande svennar till sysslolösa tonåringar, en majoritet män.

Banksys olagliga väggmålning vid Cans Festival i London

Det finns en annan anledning till den undangömda och kortvariga tillvaron hos konsten – den placerar sig i en genre som är utsatt för ikonoklasm, den tas bort och saneras av staden. Banksy har jämfört raderandet av denna konst som lika insiktsfullt som raderandet av hällristningar. Naturligtvis handlar det inte bara om konsten i sig utan rätten till staden och dess offentliga rum som enligt Banksy endast är tillgängligt för den som vill konsumera stadens rum och därmed fulltsändigt inordna sig i det kapitalistiska samhället.

Men just på Slussen är förhållandena något annorlunda. Här möter konsten den grå massan. Den bryter fram ifrån de smutiga gångarna och tar sig ut i ljuset. Den kan göra det eftersom Slussen som sagt är en märklig plats som lever på båda sidor om så många gränser. Den är redan tillräckligt förfulad för att den grå massan ska slå bort blicken.

Detta innebär det en rad ställningstaganden för mig. Ska jag reproducera denna konst i mitt verk eller ska jag lämna den utanför? Det blir en fråga om iconoklasm. Jag måste förhålla mig till den konst som redan finns på plats men också den som tagits bort. Frågan är tätt förknippad med fotografiet som främsta medierare av denna konst vars ursprung så snabbt försvinner. Min kamera som samlar in Slussen har möjliget att gripa tag i bitarna innan de rivs ner eller sprutas bort. Jag har ställts inför den här situationen tidigare:

Detalj av Dissikerad Gata/Dissected Street

I ett av mina verk Dissekerad gata/Dissected Street ville jag skapa en typologi av en gata konstruerad utifrån hundratals bilder ifrån Boston och New York. På en av husfasaderna (se bild ovan) placerade jag in en liten spraymallad bild. Lustigt nog sågs detta av några av de amerikaner som visste att jag placerat in konstverket där som en typ av vandalism, om än inte lika grov som om jag faktiskt stämplat dit bilden på riktigt.

Kanske var det för att jag som utlänning i USA skrev in en bild i arkitekturen i mitt eget verk som i sin tur approprierat det patriotiska fotografiet av hissandet av amerikanska fanan på Iwo Jima (Joe Rosethal) med tillägget: ”One world one shit” och att flaggan reses i bajs. Det hela kanske förstärktes av att mitt digitalt konstruerade foto ställdes ut på en institution där många värnade om det analoga klassiska fotografiet där mitt verk kunde ses som ett vanhelgade en av symbolerna för detta?

Hur det än var så var det ingen särskillt stor sak, och de flesta tyckte inte alls att det var dumt. Men jag det jag vill peka på är konsekvenserna av det förhållningssätt jag valde då och hur viktigt och betydelsebärande ett sådant ställningstagande blir, särskillt i ett verk som handlar om staden och det offentliga rummet.

Mitt fotografi november 2009

När jag fotar på Slussen ser jag spåren av ett konstverk som tagits bort. Det är egentligen bara en mörk kontur som skulle kunna varit vilka smutsfläckar som helst men eftersom jag i min fördjupning sett bilder på tidigare verk på Slussen så identifierar jag det som ett sådant. De vaga spåren av en konst som försvunnit, avsaknaden av ett verk på grottväggen kommer bli en del av min bild.

Pappfigur av Akay och Klisterpeter ifrån boken Street art Stockholm 2008 (även översta bilden)

Fågelholkarna är en påminnelse om naturen och staden. Den talar om en urban miljö blivit vår första natur men också om att naturen och djuren har en plats i staden bortom hyror och regler för effekiviet och funktion. Staden har invarderat naturen och inte tvärt om. Men fåglarna och holkarna drivs snabbt bort igen.

Jag kommer att klistra upp min bild på väggarna i en av Slussens gångar när den är nästan färdig. Nästan, säger jag, för det som saknas är en liten sista del. Delen är just de metrar av Slussen där jag satt upp verket som jag sedan fotograferar när det rivits ner. Fotot sätter jag in som sista pusselbiten i den slutgiltiga, nu färdiga bilden. Det gör att verket lämnar ett avtryck på Slussen och återuppstår i sig själv som en fågel Fenix som äter upp sin egen aska.

KÄLLOR:

Bilderna utan titel eller upphov är funna i :Street art Stockholm, Bokförlaget Max Ström 2007
http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke med undantag av: Dissected Street och bilden på Atlasmuren som jag tagit.
Tecken på liv : mänskliga spår i staden, Ilona Sten, SLU, 2008
http://www.uppsatser.se/uppsats/ae865253dc/