torsdag 19 november 2009

Samla staden - om min praktik

Jag har rört mig som en besatt människa fram och tillbaka i sensommarsolen. Jag tar en ny bild vart tredje steg, fyra varv runt Slussen. I sökaren ser jag folk passera som långa skuggor mot väggen. De tar sig ibland tid att försöka se vad jag fotar och avlägsnar sig skeptiskt när jag tar bilder rätt in i en mur.

Jag ärvde flanerandet ifrån min pappa. Han rör sig med en annan hasighet än förbipasserande på gatan. Ibland genom att sakta in, ibland genom att öka på och gå förbi eller stanna upp, ständigt uppmärksam på sin omgivning. Genom att återkomma till samma plats, samma tid, varje dag, varje årstid, är att känna platsen och de personer som vistas där. Storstadens puls finns i repetitionen, i förutsägbara köer, rödljus, människor, flöden, ljus, mörker, ljud, tystnad i ett mekaniskt samspel. Det är där gatukonstens fågel stirrar ut ifrån sin faluröda fågelholk. Det är där Slussens reva i stadsväven får oss att haja till.

Det är en privilegierad position. Den kräver rörlighet, tid och en avsaknad av omedelbara bekymmer. Den kräver ett oberoende av de band som drar de andra människorna i stadens rytm och tvingar dem att skynda vidare. Det kräver att man kan röra sig säkert i staden utan att själv bli dess centrum för uppmärksamhet. Segregation och uppdelning av staden i zoner gör den till vad som har kallats an Ecology of Fear – ingen i staden går säker utanför sin zon.

Min pappa undrar idag hur han kunde ta risken att flanera på Moskvas tomma gator på 90-talet. Jag höll själv på att bli rånad flera av de nätter jag fotograferade på Selma Lagerlöfs torg i Backa på Hisingen i Göteborg. Och på samma sätt blir en Mexikan som vandrar in bland Los Angeles förmögna villor snart omhändertagen av hårdhänta privata vakter och misstankar för varenda upptänkligt brott som kan ha ägt rum i området.

Stockholm Central av David Molander

Just efter att ha skrivit klart ordet ”slutartid” ovan går jag på en föreläsning. Det är ett symposium anordnat av Högskolan för fotografi och Hasselbladcenter med Mark Klett, fotograf och professor i konst på Arizona State University. Mark gör panoramacollage med egna bilder och historiska bilder av kanoniserade vyer i USA, som exempelvis utsiktsplatser i Grand Canyon. Han talar om ett upplösande av bildens tid genom att använda sig av många blickpunkter. En av skillnaderna med min praktik är att jag rör mig, min egen kropp – Klett använder oftast bilder tagna från en mer statisk position och redovisar detta tydligt, jag smälter ihop rörelsen till en syntes som formar sitt eget perspektiv. Det kan ses i Stockholm Central här ovan som visar ett av Stockholms andra centrum.

Lake Tenaya av Mark Klett

En annan teoretiker och konstnär – Paul Landon beskriver sin praktik på liknande sätt. Han menar att det enda sättet att ta stadsrummet i anspråk är att röra sig i det till fots. Jag minns för ett ögonblick min militära utbildning och hur attackhelikoptrar eller missiler aldrig kan ta och hålla mark. De kan bara förbereda för infanteri och stridsvagnar med en ordentlig kontakt med marken.

Gunnar Smolianskys bilder på Slussen visas just nu på Mariatorgets Tunnelbanestation.

På ett liknande sätt har jag ibland fått för mig att jag kan göra mina bilder på distans genom att använda ett material som finns tillgängliga digitalt, som på google maps eller i gamla digitala bildarkiv, genom bilfönster eller på bekväma avstånd. Men i slutändan blir det att den bekvämlighet jag tillåter mig på gatan får jag betala igen i det digitala arbetet. Jag måste vara på plats, med min kropp inne i miljön, på alla ställen jag vill vara. Men ofta rekognoserar jag områden via digitala kartor eller fotografier innan jag tar mig dit.

Det är heller inte fråga om street photography i stil med Robert Frank eller Gunnar Smoliansky. För mig kan det handla om spontana impulser och foton i avgörande ögonblick men mina subjekt kräver noggrann planering och ett metodiskt tillvägagångssätt. Ibland blir själva fotograferandet likt en koreografisk kräftgång.

Skärmdump från det tidiga digitala arbetet med bilderna

Den här bloggen speglar till viss del en annan del av processen, mina tankar kring subjektet. Jag skrev i ett tidigare inlägg att bloggen är mångsidig på bekostnad av en ytlighet. Men det beror dels på att fördjupningen inträffar i ett senare stadium men också att den inte representerar den fördjupning som jag faktiskt gjort men utelämnat på grund av bloggformen. Jag har mycket att säga om detta men jag går händelserna i förväg. Mer om bloggformen och dess nihilistiska impuls i ett kommande inlägg.

KÄLLOR:

Gunnar Smolianskys bild finns på Svenska fotografers förbunds hemsida. http://www.sfoto.se/
Om An Ecology of Fear av Mike Davis Metropolitan books, 1998.

Läs David Harveys recension av Ecology of Fear.

Mark Klett, från St Lawrence Universitys hemsida.

Paul Landons hemsida.

Samla Stockholm, utställning på Stockholms Postmuseum

http://www.postmuseum.posten.se/utstallningar/utstallningar4.html

2 kommentarer:

  1. Lars-Erik Hjertström Lappalainen23 november 2009 kl. 00:23

    Är det inte "mångsidig till priset av ytlighet" du menar?

    SvaraRadera
  2. Lars-Erik Hjertström Lappalainen23 november 2009 kl. 00:29

    I första bloggposten skrev du att du ville "närma (d)ig Slussens väsen". Det gällde då din bild, med den ska du fånga väsen. Vore lite intressant att se dig relatera den strävan till det här ytlighets- och mångsidighetstemat. Det är ju inte så givet att väsendet ligger på djupet snarare än i höjden eller på ytan, inte heller att flera olika perspektiv ger en rättvisare bild av den. Hur tänker du dig allt det där, väsen och yta/mångfald, bild och blogg, bild och väsen, väsen och antal bilder/perspektiv och blogg-fragmentering osv? (Brasklapp på slutet där, "osv" - ville bara markera att det är en fråga som slingrar sig fram, att jag inte har någon bra formulering av den än.)

    SvaraRadera