Urberg, brutalism och 1600-tal

Se den scroll och zoombara bilden här

Det finns en plats på Slussen där det mitt i skarven mellan den mest brutalistisk arkitektur och Söders sten finns en månghundraårig kvarleva. Inne mot bergväggen finns nämligen den gamla 1600-tals vallen kvar från den stormaktstid då Slussen fortfarande var förskansad. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg om ruiners kraft men nu har denna punkt även gets plats i min bild.

Då vallens kullerstenar endast kunde ses genom tunnelbanefönstret, blinkandes förbi en svårfotograferad sekund var jag tvungen att hitta ett annat sätt. Det hade jag också turen att göra i med en ventil som finns nere vid bussgaraget där man genom gallret kan fotografera de stora steblocken när eftermiddagssolen ligger på i rätt vinkel vilket den gjorde i augusti 2009.

Den äldsta delen av Slussen

Nu kan man se stenarna insatta i dunklet något ovanför den runda ventilen till vänster just innan pelaren. Jag har fått frågor om vad det är för markeringar med siffror som följer den avlånga väggen som sträcker sig ut till vänster över bussgaraget. Jag gissar att det kanske är någon slags gjutform kvar ifrån bygget. Är det någon annan som vet?

Varför dessa numrerade detaljer?

Alla bilderna i detta inlägg är hämtade från den digitala versionen av bilden som kan ses här http://www.urbananatomy.se/ klicka för att zooma, och shift+clicka för att zooma ut, dra musen för att panorera.

Se inlägget om Ruiners kraft

Klicka här för den digitala versionen av bilden

Dokumentationsbild från Hasselblad Center i Göteborg. Utställningen pågår till mitten av Augusti. Klicka här för den digitala versionen av bilden

Den dagen den sorgen

En dag slog det mig att det finns en bild som funnits i mitt sinne en längre tid som ett minne från barndomen. Det tog lång tid innan jag återfann den, trots att den bredde ut sig 96 meter lång under jorden några kvarter ifrån mitt föräldrarhem.

Bilden som jag såg under min barndom på tunnelbaneperrongen i väntan på skolutflykter var försvunnen i flera år. Jag letade men fann den ingenstans. Tillslut antog det nästan mytiska proportioner och jag undrade om jag inbillat mig alltsammans. Men så en dag satt den där, tillbaka efter en flerårig restaurering. Det visar sig vara ett 96 meters fotomontage på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm. Är du i stan är det värt resan dit för att se det, jag lovar dig.

Del av Den dagen den sorgen av Larseric Vänerlöf

"Den dagen den sorgen" som verket heter, är gjord av Larseric Vänerlöv 1983 och är därför lika gammal som jag. Det är för mig en Stockholmsbild där ena kanten består av en landsväg och staden som byggs på 1800-talet för att sedan glida över i scenerier med framtida städer och undergångar. Där finns Slussen och Sergels torg, betong och helvete. Men det är ett motiv som bäst beskrivs med Vänerlövs egna ord:

"Välkommen till Lustarnas trädgård. Plattan rämnar i ett medeltida rus av nakenhet och förälskelse. En fotograf med stereokamera ditsänd av traktens största tidning missar århundradets bild bakom ryggen."

En förmån med fotografi är att det kan ta in andras bilder. Med Larserics godkännande innehåller nu min bild en del av "Den dagen den sorgen" som visar Slussen. Det blir en oerhört fint tillskott som ger min bild ett nytt djup. På samma sätt innehåller hans verk kända pressbilder, medeltida helvetesskilldringar och Stig Strömholms berömda barn, för att nämna några bland många.


Nu hänger två fragment av "Den dagen den sorgen" i min bild som bit för bit fortsatt under våren. Den har förändrats och förbättrats och tagit olika former. Just nu hängs den på Hasselblad Center för vernissage på fredag kl 18. Samtidigt är det utställning på Konsthallen där jag har med sex andra bilder. Kom!

Läs mer i artikel från Filipstads tidning
Läs mer om verket på SLs sida

Hängning

Efter att ha arbetat med bilderna i datorn under en lång tid har jag dem nu framför mig i fysisk form. De 27 delar som nu omfattar bilden ligger som ett stort sjok, en enorm och massiv hög av printar och ska hängas i gallerirummet. När det handlar om en så stor bild som i det här fallet upstår en rad utmaningar som gör det presentationen i rummet extra viktig. Det tar inte någon lång stund för än jag och min handledare/curator Niclas Östlind kommer fram till att utställningen kommer att vinna på att bilderna delas upp i tre delar och hängs på de tre olika väggarna.

Visserligen förlorar jag något av kraften och det massiva och kaotiska intryck som den enda bilden ger men jag vinner ett verk som omsluter betraktaren snarare än att möta. Formerna är spretiga och rör sig över väggen i olika riktningar. Samtidigt hänger vi verket i tre olika nivåer motsvarande de rumsliga nivåskillnaderna på platsen. Jag är skeptisk först men Niclas tycker att skillnaden ska göras ännu större. Den lägsta nivån med kajen, vattnet och slussluckorna hänger så lågt att man nästan måste böja sig ner eller ställa sig på huk för att se detaljerna. Den högsta svävar lite utom räckhåll uppå mot taket.

När alla printar är uppe och vi återvänder efter lunch med nya ögon känns det som om det är en självklar form. Bilden rör sig över väggarna på ett sätt som följer bildens perspektiv och blickpunkt istället för att placera sig efter en konventionell hängningshöjd som gör det bekvämt och förutsägbart för betraktaren. Nu återstår att hänga de riktiga, monterade bilderna och jag ser fram emot att stå i rummet när alla är på plats.

Kösystemet

Nere på Slussens bussperrong har en mycket gammal skylt dröjt sig kvar. Den anger köriktningen när man köar till bussen. Mannen på bilden bär hatt och den märkliga formen på den anländandes väska antyder en hantverkare av något slag -en sjömanssäck föreslog någon men den verkar liten.

När jag ser skylten första gången tycker jag det är märkligt att den överlevt i alla år. Jag tänker mig att den inte fyller någon funktion längre utan bara har ett nostalgiskt värde. Men så plötsligt står dom där framför mig, i samma räta led som på skylten.

Bilderna är detaljer ur det tillkommande verket Stadens hjärta

Eld och rörelse

Work in progress

Med mindre än en månad kvar till min examensutställning har jag börjat sätta ihop de olika segment som kommer att utgöra den monumentala bild av Slussen – Stadens hjärta som den här bloggen handlar om.

Nyligen genomgick processen en kris som jag siktat på sen hela arbetet tog sin början. Jag tänker mig att om man inte stöter på ett näst intill oöverstigligt problem i arbetet har man inte varit ambitiös nog. Vad som hände var att tjugo bildsegment som alla motsvarade en storlek av två meter utskriven bild, låg klara och framför mig. Att se dem tillsammans fick mig att inse att jag inte visste hur dessa skulle komma samman till en bild. Samtidigt kunde jag inte tycka om dem: Allt det minutiösa arbete med att räta ut vinklar, jämna ut skuggor, suga ut färgstick såg i slutändan fult ut. Det blev bara enformiga rader i blaskiga gråtoner utan vare sig den udd eller den magi som jag upplevt på plats. Frågan var lika tydlig som nedslående: Hur långt ifrån den bild jag sökte efter hade jag kommit?

Segmenten i en skissbild

När jag genomlect den totala uppgivenheten letade jag igenom mina digitala arkiv och märkte att ett sjätte sinne, eller en bortglömd insikt fått mig att fotografera andra vinklar och andra utsnitt än de som jag arbetat med i de olika segmenten. Istället för raka rörelser av väggyta fann jag där mörka trasiga hål i taket, pelare och fundament i sneda vinklar och ett stort material av smutsig betong i rena fina bildsjok.Vissa bilder var fulla av reflexer och solljus, andra förlorade skärpa och sögs in i ett dunkel. Jag prövade att utan eftertanke bygga ihop bilderna. Resultatet blev över all förväntan.

Takmaterial

Nu övergår jag i ett fartfyllt måleri med det fotografiska materialet spretandes ut ur varje strukturerad skarv. Platsens rumsliga sammanhang faller också på plats som genom en magi och mellan rummen lägger sig skuggorna som en vadderad vila för ögonen. Det blir en växelverkan mellan målandets spontanitet emellanåt tillbakaryckt av det fotografiska finliret och justerandet. Ljus och mörker om vartannat. Det påminner mig om det militära – växelvis framryckning med eld och rörelse. Den sjunde april är målet i sikte.

Alla bilder i inlägget är work in progress

Utopier i verkligheten?

I städernas stads – Manhattan, löper en ruinens ådra rakt in bland husen. Nästan lika unik, nästan lika centralt belägen som Slussen är den ett exempel på en ruin mitt i stadens hjärta. Nu har den fått en ny form, en ny funktion som invigdes och öppnades för allmänheten i somras. Somliga hävdar att den blivit en ruinernas utopi i verkligheten.

Översiktsbild på The Highline över Chelsea på östra Manhattan.

The Highline, byggd samtidigt som Slussen, var ett järnvägsspår som gick över staden som en upphöjd bro över hustaken. Efter att banan stängdes av och låstes har den förfallit, växtlighet flyttat in och successivt har de boende i de omliggande husen börjat ta sina morgonpromenader över korrigerad plåt och vildvuxet ogräs. Konstnärer började ta sig till platsen, måla på de tomma husväggarna, sätta upp skulpturer. Andra tog sig in för att ha fester och eller rasta hunden.

Joel Sternfeld - Walking the Highline

I samarbete med en ideell förening – Friends of the highline har staden efter en lång process gjort något nytt av ruinen. På nätet kallar man det att man bevarat platsen och det anges en rad bakomliggande skäl till varför man tyckt att det är viktigt. Man nämner först argumentet att bevara historiska värden, skapa ett offentligt rum för en rad kreativa program. Men framför allt blir det ett sätt att genom platsens dragningskraft som turistattraktion, samla folk till en plats där man medan de promenerar i parken, äter glass och tittar på utsikten kan påverka dem med en rad olika budskap. Just nu handlar det om grönarare stadsmiljö, alternativa transportmedel, återvinning av infrastruktur och ett sätt att hantera den post industriella stadsutvecklingen.

Förr såg det ut såhär. Av Joel Sternfeld - Walking the Highline

Så här ser rälsen och det sprukna underlaget ut idag. (a+t architecture)

Man har behållit några av ruinens uppskattade egenskaper samtidigt som utformningen har gjort den användarvänlig och tillrättalagd. Det tidigare spruckna och vassa underlaget med sina uppstickande tovor har sanerats och istället har en formgivare gjutit en liknande men mjuk och säker design som härmar det som funnits där. (se bilderna ovan) Den ursprungliga vilda flora av ogräs har delvis behållits i planteringarna och man har nu curaterade konstutställningar istället för gatukonst som inte ber om lov.

Jag hittar ett fint yttrande från Konstakademin i frågan om bevarandet av Slussen där man vill se just ett sådant. Men hur mycket jag än kan romantisera "det vidunderliga stadslandskapet" som det är idag undrar jag om inte ett konserverande kan vara lika ödesdigert som politiskt omöjligt. Ett konservera skulle vara att döda den levande process av förfall och liv som utmärker ruinen, som ger den sin essens och utsträckning i tiden (se tidigare inlägg). Att lappa ihop hålen och renovera den gamla konstruktionen skulle även det vara att göra den till något annat, att återforma tillbaka till sin barndom fast i friktion mot en äldre tid. Det skulle med Robert Ginsbergs ord vara att göra ett monument istället för en ruin – en symbol fast förankrad i tiden.

Bild från det nyöppnade Highline ifrån a+t architecture

Ser man till The Highline är det i mina ögon en vacker park och en intressant plats med många förtjänster. Men det är inte lika vackert som det var. Platsen nu har en funktion, tydliga gränser och tillhörighet. Borta är dock den frihetskänsla, den förlorade ickeplatsens oas, dess mellanrum i staden och de odefinierade gränserna. Det som Robert Ginsberg hyllar hos ruinen – det fragmenterade och ofullständiga i en kraftig enhet, är inte längre närvarande annat än i symboliska referenser. Dess utsträckning i tiden har frysts i en form och dess helhets kraft gått förlorad, avgränsats och upphört.

(se även Ruiners kraft)

KÄLLOR:

The Highlines sida på nätet: http://www.thehighline.org/

Konstakademin angående Slussen undertecknat Mats Edblom och Gunnar Mattsson 2004: http://www.konstakademien.se/Ovrigt/Angaende-Slussen/

a+t Architecture: http://www.aplust.net/index.php?idioma=en

Joel Sternfeld - Walking the Highline Stiedl/Mc Gill Gallery, http://blog.thehighline.org/2009/02/12/walking-the-high-line-with-joel-sternfeld/

Robert Ginsberg, The Aestetics of Ruins 2004.

En betydelsefull bild

Jag ser tillbaka på min uppsats och de 17 inlägg som nu skapar den. Har jag kommit närmre Slussens väsen? Har jag en klarare bild av mitt verk? Ja, den här erfarenheten har skapat en mycket betydelsefull bild.

Jag återvänder till där jag började, med en text av Stefan Jonsson. I en artikel – Digaale i Ord & Bild, skriver han:

”Konsten uppstår i smärtan av att vara kluven, ur smärtan över att världen inte hänger samman, i mellanrummet av migranter i trafikens oväsen, i världens centrum: där finns idag en estetik och ett tänkande som helar världen genom att påminna om att världen inte är hel, som manar dig att bygga dig ett hem genom att visa att du är hemlös, som får dig att uppfinna sammanhang genom att påpeka alltings brist på sammanhang. Världens helhet uppenbarar sig hos dem som vittnar om att världen inte är hel. Deras blick kan skönja helheten som skuggan av en dröm om en bättre värld.”

Jag läser texten som sätter ord på en känsla jag haft enda sen jag bestämde mig för att göra ett verk om Slussen. Jag ska försöka beskriva den tanken och den kan tyckas långsökt. Du som läser kommer kanske tycka att det finns en alltför stor skillnad att dra parallellen över. Men ta språnget med mig och låt oss se var vi landar!

Inom många vetenskaper kan man studera helheten av någonting genom att finna en viss specifik punkt och fokusera på denna. Däri kan man utläsa det förflutna och en möjlig framtid. Vilket jag skrivit om i tidigare inlägg så är Slussen en sådan plats i staden, genom århundradena i vårt samhälle. Den rationella idén om en ordnad stad med en viss struktur och vissa maktcentra har fallit sönder och spruckit i fogarna. Trafiken har dirigerats om, skyltarna bytts ut, näringarna sinat och sprungit fram igen på nya ställen, konsten har invaderat och den gamla planen övergivits.

Slussen är enligt denna dramatisering ett revornas hjärta i det mellanrum, den kritiska plats, den ickeplats och det minne av en utopisk helhet som idag blivit en kraftfullt levande ruin i ett osannolikt centrum. Somliga blir illa till mods av detta, andra gör sig blinda, en tredje uttråkad och några blir berörda. Därför splittrar den stadens åsikter men för samman i meningsutbytet.

En ny Sluss, eller en sanerad Sluss kommer att peka ut en riktning för resten av staden precis som platsen alltid gjort med medeltidens handel, stormaktstidens befästningar, 1930-talets förebådande om den moderna staden och bilismens totala övertagande i ett betonggrått kretslopp. Nu sträcker den sina leder genom betongkollosserna i Moskva, längst med trafiklederna i Beijing, och snurrar kring Los Angeles oändliga centrum.

Plötsligt står jag öga mot öga med en pappfigur uppklistrad och i färd med samma sak som jag. Från Street art Stockholm.

Den saknad som Stefan Jonsson talar om finns i Slussen. Men som Robert Ginsberg menar är det en saknad som blir ett kraftfullt tillskott för ruinen – det blir en närvaro av något nytt. Det blir en ständig rörelse som sträcker sig ut till en varaktighet i tiden. På så sätt är Slussen universell på ett annat sätt än vad funktionalismen hade tänkt sig. Slussen är manifesteringen av ett väsen lika gammalt som vår mänskliga civilisation och leder åt alla riktningar.

Kanske tycker du som läser att ja det är en märklig plats att landa på. Men längre än så har jag inte kommit med ord. Min bild håller fortfarande på att ta form och i den kommer jag fortsätta att formulera mig.

Det finns en teori som menar att romarna övervann och förintade ett folk vars civilisation överträffade deras i fråga om vetenskap, demokrati, humanism och konfliktlösning. Kelterna utmålades sedan av segrarna som ett barbariskt och primitivt slavfolk, en bild vi haft tills nyligen.

Men hur kom vi att omvärdera denna bit av historien? Genom att finna små fragment av vägkonstruktioner i ett nätverk som sträckte sig över de skotska myrarna liksom i sedimenten på andra ställen i Europa. Men nyckeln, huvudkällan som band vägarna till Kelterna fann man genom att betrakta ett litet förstört objekt som grävts upp efter årtusenden ur marken. Jag minns inte hur den såg ut eller var jag kan återfinna den, men jag minns med glädje att objektet med sån betydelse var just en liten smutsig bild.

Från Street art Stockholm

KÄLLOR:

Digaale av Stefan Jonsson , Ord & Bild 5-6 1996.
Street art Stockhol, Max ström förlag, 2007.
http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke

Funktionalismens pastellfärgade nyanser

Det regnar sällan på byggnadsillustrationer. Det tycks vara ett tillstånd av konstant sommarsol, folkliv och grannsämja i skira färger. Öppnar man foldern som presenterar nybyggen finns det vissa ord, fraser och formuleringar som återkommer i varje text.

Jag skrev ett tidigare inlägg om Funktionalismens mörka sida där jag pekade på dess idé om att ersätta särart med enhetlighet och knöt ett samband till svensk rashygien. Kommentarerna tyckte att liknelsen var långt dragen och att bilden jag målade upp av funktionalismen var något onyanserad. Jag svarar: Naturligtvis var bilden onyanserad då de ljusa nyanserna utelämnades. Som titeln angav tog jag mig för att skissera funktionalismens mörka sida då jag inte vill återupprepa broschyrernas klichéer som ligger oss svenskar så varmt om hjärtat - den delade meningen att funkis är solsken, pastell och ideal.

I en artikel – Swedish Modernism at the crossroads, skriver Helena Matsson och Sven Olov Wallenstein mycket intressant om den väg som svensk modernism tog med komplexa anknytningar bakåt och framåt i tiden. I med det inser jag att bloggen, eller i alla fall denna blogg, har stött på sin begränsning. Jag kommer inte i inläggen kunna ge några tillfredställande nyanser på detta komplexa område. Men på några punkter vill jag testa deras resonemang på Slussen.

De menar att funktionalismens viktigaste uppgift blev att få individen att identifiera sig med det modernistiska projektet genom att anknyta bakåt på vissa sätt i syfte att nå det nya. Man anspelade på vedertagna nationella dygder som var lätta att samlas runt inför omställningen. I Slussens fall var man på många sätt vårdslös mot de olika historiska aspekter som samspelar på platsen och det enda som återstår av den gamla Slussen är i princip utraderat (med undantag av en mur). Men läser man arkitekterna beskriva tanken bakom planerna finner man som Matsson och Wallenstein förutsett, en anspelan på gamla funktioner som fanns där innan 1800-talet.

Manifestet Acceptera! ifrån 1931

Den standardisering av estetik och konsumtionsvaror som funktionalismen förespråkade finns på sätt och vis också ingjutet i Slussen genom dess standardiserade material, former och funktioner om man ser till en viss nivå. Dess unika egenskaper kommer in i den specifika sammansättningen, skalan och den ovanliga plats – mitt i Stockholms känsligaste centrum, som den fått. Men utan standardiseringen hade Slussen inte varit det generella och omfattande centrum med länkar ut längst motorvägar in och ut i den västerländska urbana bebyggelsen.

Artikeln nämner också något om hur man förhöll sig till reklam i arkitekturen. Reklamen fick en pånyttfödelse men fick inte finnas i för stort överflöd. Den moderna svensken skulle endast känna begär till en rimlig konsumtion inom vissa rationella gränser. Med för mycket reklam ansåg man att det fanns en risk att begär i sig själv skulle produceras. En nyhet med den arkitektur som presenterades på Stockholmsutställningen 1930 var avsaknaden av dekor och utsmyckning. Budskapen begränsades inte som innan till skyltfönster och enkla metallskyltar eller flaggor från exempelvis affären på bottenplanets ingång.

Men med dagens mått var reklamen inte heltäckande och den berömda stomatolskylten fick glimma ganska ensam över Slussen. Istället introducerade man just immateriella ytor. Gatukonsten kastar sig över dessa , ofta i konkurrens med den nya kvantitet reklam som vi tar för givet. Budskapen skrivna på husen blir fler än de ornamentala uttrycken eller de detaljerat skulpturala.

Ruinen av Yxhults fabrik ifrån bloggen Rostsverige

Det leder oss in på en tredje aspekt – funktionalismens estetiska upplevelse i relation till ruinens. Robert Ginsberg och Dylan Trigg menar att det nyvaknade intresset för ruiner är en kritik av rationalism. Ginsberg påpekar att detta inte ligger primärt i vad ruinen saknar utan snarare för vad det har som inte den övriga bebyggelsen har, en rörelse, kreativitet, liv och skaparkraft i förfallet. I Mattsons och Wallensteins artikel är funktionalismens estetik baserad på ordning och universella, statiska värden.

Det kan tyckas att de båda perspektiven är varandras motsatser men det finns redan i funktionalismen ett frö till en motsats som verkar tillta allt eftersom decennierna passerar . I acceptera! Skriver författarna att man inte får glömma vikten av människans andliga behov vilka bör ligga mellan expressionism och ny saklighet/neue sachlichkeit. Man talar om de universella värden som svensken alltid uppskattat. Men när dessa värden ska bli konkreta uppstår ibland ett slags glapp som skapar en intressant kontrast. Låt mig ta ett exempel..

Välkommen till Selma Lagerlöfs torg av David Molander

I ett av mina tidigare arbeten fann jag en sådan situation på Selma Lagerlöfs torg, byggt 1971 i Backa/Göteborg. Mitt i den brutalistiska arkitekturen i det trista väglandet hade man velat ingjuta platsen med ett historisk svenskt gemensamt värde och ge den en identitet. På ett eller annat sätt slutade det med att man valde Selma Lagerlöf och hennes sagovärld. Så skulle erbjudas en väg ut från den regelbundna ordningen och rationaliteten. Det står bokstavligen ristat in i betongen – en etsning uppmanar oss att FANTISERA och på torgets logotyp flyr Nils Holgersson vardagen på en gåsrygg.

På Slussen breder andra bilder ut sig på betongen men de talar också om en annan plats än den stad som ligger runt omkring, precis som bilderna på Selma Lagerlöfs torg och bostadsförsäljarnas katalogbilder. Varför acceptera! När man kan fantisera?

Teckning på planerad bebyggelse i Aspudden från Sthlmsstad

KÄLLOR:
Bilderna på Ruinen i Kvarntorp och Yxhult är från bloggen Rostsverige:
http://rostsverige.blogs.se/
En presentation av Sven Olov Wallenstein:
http://subsol.c3.hu/subsol_2/contributors3/wallensteinbio.html
Sven Olov Wallenstein om biopolitik och arkitektur på CTLAB
http://www.terraplexic.org/review/2009/5/30/architecture-biopolitics-an-interview-with-sven-olov-wallens.html
Artikeln Swedish Modernism at the crossroads, Helena Matsson och Sven Olov Wallenstein, Documenta Magazine Online Journal:
http://magazines.documenta12.de/frontend/article.php?IdLanguage=1&NrArticle=264
Bilden längst ner är en skiss över planerad bebyggelse i Aspudden från Sthlmsstad

Blogguppsats - en utvärdering

Den gamla informationstavlan på Slussen är ett virrvarr av söndertrasade texter, klotter, reklam, uppmaningar och politiska budskap i flera lager om vartannat. En gång var den tänkt som en punkt där folk skulle samlas, annonsera och informeras i en slags offentlig gemenskap. Informationen skulle vara tydlig och ordnad. I den dunkla gången med sina smutsiga väggar är det knappt någon idag som ser tavlan.

Om anslagstavlan är ett barn av funktionalismen så är bloggen ett barn av informations och nätverkssamhället. De skiljer sig på några sätt och har vissa likheter. Båda är standardiserade med tydliga begränsningar. Den typ av textblogg som du just nu läser premierar att skapa en stor variation av spridda ämnen på bekostnad av djup. Skriver man t.ex. för långa inlägg med för få bilder försvinner argumenten till att skriva blogg.

Bloggen på Stockholmskällan

I motsats uppmanar den akademiska uppsatsens konventionella form till avgränsning och fördjupning. Det finns en konflikt där. I hierarkin mellan yta och djup frågar jag mig om den akademiska uppsatsen alltid måste välja djupet? Är den här bloggen ett steg mot en typ av kunskapsproduktion som lämnar den gamla akademiska uppsatsen? Den bokform som uppsatsen haft i decennier, med en författare, en röd tråd och en tydligt strukturerad början, mitt och ett slut börjar kännas kraftigt utdaterad för vår samtid.

Den här bloggen tar ett litet, litet steg mot att föreslå en uppsats som snarare skisserar några förhållningssätt, bestämmer ett ämne och låter en mängd röster och interdiciplinära texter komma samman i forumet. Det blir en mångfalld av perspektiv istället för ett enda avgränsat, konsekvent och djupdykande. Kunskapen skapas i mötet, den sipprar fram mellan dess sammanslagningar och friktioner, den uppstår i mellanrummen. Uppsatsen blir ramveket och dokumentationen.

Masterklassen har kritik med Lotta Antonsson

Den form som den här bloggen fått speglar i sin disposition även mitt sätt att arbeta med ett konstverk – jag reflekterar och undersöker en stor rad spridda perspektiv, följer olika infall och olika synvinklar innan jag stegvis fördjupar mig. Men det finns mycket jag fördjupat mig i som medvetet exkluderats ifrån den här bloggen så en heltäckande spegling av min process är den inte.

Det finns en annan likhet mellan fromerna. Båda är del av en informationsmyt. Bloggen som i nätverkssamhället ofta beskrivs som så fantastiskt tillgänglig och demokratiskt – alla skriver blogg, smälter ihop till samma olästa gytter som remsorna på informationstavlan. I sanningens namn är det få som orkar ta sig tid att läsa de utspridda texterna och pussla ihop mellanrummen. De flesta bloggar är sysselsatta med att konstruera sig själva för sig själva i en egen rundgång av nonsens.

I Ord och Bild 2/2007 skriver Geert Lovink om Bloggandet, den Nihilistiska impulsen. Han ger en komplex bild av bloggen där begrepp som kreativ cynism, nihilism, hyperindividualiserat länkande, bekännelser, och likgiltighetens patos väver en förvånansvärt positiv generell bild av bloggarna och setter dem i en intressant kontext.

Jag inser snart att den här bloggen är befriad ifrån många av de egenskaper som den generella bloggen utmärks av. Jag får även omvärdera mitt tal om yta i jämförelse med den extrema ytlighet som Lovink beskriver och känner mig nöjd med att ha navigerat en bra rutt mellan babords grund: en trist och torr akademisk uppsats som jag inte har förtroende för och styrbords grund: En självutlämnandeblogg där tyckande och meningslöshetslänkandet blåser upp en luftbakelse kring sitt självcenter.

Textseminarium med Fredrik Svensk - uppsatsens handledare

När jag startade med bloggen var jag väl medveten om detta. Ändå ville jag försöka mig på den här formen av anledningar som jag tidigare beskrivit. Första kravet var att det skulle vara roligt. Det har också varit en väldigt rolig och omväxlande erfarenhet även om det spontana driv som jag föreställde mig att det skulle vara att skriva blogg, aldrig infann sig. Det var snarare hämmande att veta att varje inlägg kunde läsas direkt innan helheten var klar.

I med det måste jag också erkänna att jag så sent som för tre dagar sen skickade ut länkar till bloggen till en större skara än min klass, så den har varit privat under största delen av tiden. Det gör att den inte kommenterats särskilt mycket, ännu mer så då jag fått de flesta kommentarerna i epostform så att de inte visas i bloggen. Det är kanske det största misslyckandet men de senaste dagarna har det blivit bättre. Särskilt diskussionen i kommentarerna om inlägget Funktionalismens mörka sida har låtit höra olika röster och ledde till ett inlägg om Funktionalismens pastellfärgade nyanser. Kommentarerna påverkade alltså både bloggens innehåll men även min syn då det ledde till en värdefull fördjupning. Nu har jag äntligen börjat skickat ut den den här bloggen till dem som jag refererat till.

Jag hade hoppats att kunna komma längre med verket och visa fler bilder av det. Men det finns mer tid för det innan den ska vara klart i april. Och avsaknaden av bilder speglar processen, jag brukar inte visa och diskutera bildmaterial som jag inte är på det klara med, särskillt inte för en okänd offentlighet. Nu kan vem som helst titta in via Stockholmskällan. Stockholmskällan har dessutom bidragit till många av de över 70 bilderna som tillsammans gör bloggen nästan lika färgsprakande vacker som Slussens gamla informationstavla.

KÄLLOR:
Geert Lovink, Bloggandet, den nihilistiska impulsen,Ord och Bild 2/2007
http://www.eurozine.com/articles/2007-07-10-lovink-sv.html

Samla staden - om min praktik

Jag har rört mig som en besatt människa fram och tillbaka i sensommarsolen. Jag tar en ny bild vart tredje steg, fyra varv runt Slussen. I sökaren ser jag folk passera som långa skuggor mot väggen. De tar sig ibland tid att försöka se vad jag fotar och avlägsnar sig skeptiskt när jag tar bilder rätt in i en mur.

Jag ärvde flanerandet ifrån min pappa. Han rör sig med en annan hasighet än förbipasserande på gatan. Ibland genom att sakta in, ibland genom att öka på och gå förbi eller stanna upp, ständigt uppmärksam på sin omgivning. Genom att återkomma till samma plats, samma tid, varje dag, varje årstid, är att känna platsen och de personer som vistas där. Storstadens puls finns i repetitionen, i förutsägbara köer, rödljus, människor, flöden, ljus, mörker, ljud, tystnad i ett mekaniskt samspel. Det är där gatukonstens fågel stirrar ut ifrån sin faluröda fågelholk. Det är där Slussens reva i stadsväven får oss att haja till.

Det är en privilegierad position. Den kräver rörlighet, tid och en avsaknad av omedelbara bekymmer. Den kräver ett oberoende av de band som drar de andra människorna i stadens rytm och tvingar dem att skynda vidare. Det kräver att man kan röra sig säkert i staden utan att själv bli dess centrum för uppmärksamhet. Segregation och uppdelning av staden i zoner gör den till vad som har kallats an Ecology of Fear – ingen i staden går säker utanför sin zon.

Min pappa undrar idag hur han kunde ta risken att flanera på Moskvas tomma gator på 90-talet. Jag höll själv på att bli rånad flera av de nätter jag fotograferade på Selma Lagerlöfs torg i Backa på Hisingen i Göteborg. Och på samma sätt blir en Mexikan som vandrar in bland Los Angeles förmögna villor snart omhändertagen av hårdhänta privata vakter och misstankar för varenda upptänkligt brott som kan ha ägt rum i området.

Stockholm Central av David Molander

Just efter att ha skrivit klart ordet ”slutartid” ovan går jag på en föreläsning. Det är ett symposium anordnat av Högskolan för fotografi och Hasselbladcenter med Mark Klett, fotograf och professor i konst på Arizona State University. Mark gör panoramacollage med egna bilder och historiska bilder av kanoniserade vyer i USA, som exempelvis utsiktsplatser i Grand Canyon. Han talar om ett upplösande av bildens tid genom att använda sig av många blickpunkter. En av skillnaderna med min praktik är att jag rör mig, min egen kropp – Klett använder oftast bilder tagna från en mer statisk position och redovisar detta tydligt, jag smälter ihop rörelsen till en syntes som formar sitt eget perspektiv. Det kan ses i Stockholm Central här ovan som visar ett av Stockholms andra centrum.

Lake Tenaya av Mark Klett

En annan teoretiker och konstnär – Paul Landon beskriver sin praktik på liknande sätt. Han menar att det enda sättet att ta stadsrummet i anspråk är att röra sig i det till fots. Jag minns för ett ögonblick min militära utbildning och hur attackhelikoptrar eller missiler aldrig kan ta och hålla mark. De kan bara förbereda för infanteri och stridsvagnar med en ordentlig kontakt med marken.

Gunnar Smolianskys bilder på Slussen visas just nu på Mariatorgets Tunnelbanestation.

På ett liknande sätt har jag ibland fått för mig att jag kan göra mina bilder på distans genom att använda ett material som finns tillgängliga digitalt, som på google maps eller i gamla digitala bildarkiv, genom bilfönster eller på bekväma avstånd. Men i slutändan blir det att den bekvämlighet jag tillåter mig på gatan får jag betala igen i det digitala arbetet. Jag måste vara på plats, med min kropp inne i miljön, på alla ställen jag vill vara. Men ofta rekognoserar jag områden via digitala kartor eller fotografier innan jag tar mig dit.

Det är heller inte fråga om street photography i stil med Robert Frank eller Gunnar Smoliansky. För mig kan det handla om spontana impulser och foton i avgörande ögonblick men mina subjekt kräver noggrann planering och ett metodiskt tillvägagångssätt. Ibland blir själva fotograferandet likt en koreografisk kräftgång.

Skärmdump från det tidiga digitala arbetet med bilderna

Den här bloggen speglar till viss del en annan del av processen, mina tankar kring subjektet. Jag skrev i ett tidigare inlägg att bloggen är mångsidig på bekostnad av en ytlighet. Men det beror dels på att fördjupningen inträffar i ett senare stadium men också att den inte representerar den fördjupning som jag faktiskt gjort men utelämnat på grund av bloggformen. Jag har mycket att säga om detta men jag går händelserna i förväg. Mer om bloggformen och dess nihilistiska impuls i ett kommande inlägg.

KÄLLOR:

Gunnar Smolianskys bild finns på Svenska fotografers förbunds hemsida. http://www.sfoto.se/
Om An Ecology of Fear av Mike Davis Metropolitan books, 1998.

Läs David Harveys recension av Ecology of Fear.

Mark Klett, från St Lawrence Universitys hemsida.

Paul Landons hemsida.

Samla Stockholm, utställning på Stockholms Postmuseum

http://www.postmuseum.posten.se/utstallningar/utstallningar4.html

Ruinens kraft

Att passera Slussen med tunnelbanan är ett av de mest sensationella sätt att uppkleva Stockholm på. Mörkret från Slussens tunnelbanestation flimrar till i en ensam trappa av ljus som virar sig upp till en öppning. Den försvinner efter två andetags svärta innan man plötsligt dundrar man ut över staden som faller in från alla håll.

Sitter man på andra sidan i ett tåg på blå linjen vänstra sida i färdriktningen mot Gamla Stan ser man något helt annat i tunnelmynningens tilltagande ljus. Runda, uråldriga stenar fyller bergväggen. De ska visa sig vara väldigt betydelsefulla.

Det ligger en motsättning djupt rotat i Slussens väsen. Det är ett barn av funktionalismen som gradvis förlorat sin funktion och lösgjort sin estetiska form till ett helt nytt uttryck (se tidigare inlägg om detta). I sitt förfall har det påbörjat ett annat liv och en annan utveckling. För betraktarna tycks den flacka mellan sina motsatser.

I våra ögon blir den främmande och känd, motbjudande och attraktiv, förgången och tillkommande på ett sätt som upplöser dess gränser och får oss att ifrågasätta vårt invanda förhållande till den omgivande bebyggelsen. I kontrasten mellan förödelse och kreativitet uppstår en rörelse. En ruin är aldrig död eller konserverad. Om vi skulle konservera Slussen skulle det bli ett monument. Det skulle förlora sin kraft, sin möjlighet att förändras.

Filosofen Robert Ginsberg skriver i sin bok The Aestethics of Ruins att den som uppskattar ruiner finner njutning i utbytet mellan sitt eget subjekt och ruinens vitalitet som skapar en rörelse i motsats till stabilitet. Den estetiska upplevelsen ligger inte i romantikens melankoli och längtan till förstörelsen. Inte heller finns det i att återuppbygga eller konservera. Till skillnad ifrån så många andra Håller Ginsberg inte med om att ruinen är ett kritiskt alternativ i det att den saknar det som omgivningen har (exempelvis funktion). Ruinens essens finns inte i vad den saknar utan vad den vinner. Styrkan ligger i ruinens kraft i att inte slutföra processen åt något håll utan att få oss att ändra uppfattning.

Framsidan på de båda böckerna

En annan filosof - Dylan Trigg, ägnar sig också åt ruinens kraft men studerar modernismens ruiner i The Aestethics of Decay – Nothingness, Nostlgia and the Absence of Reason. Han vänder sig till bland andra Heidegger, som jag i ett tidigare inlägg hostade upp, och en georgisk kompositör – Giya Kancheli vars musikstycken uttrycker ”the temporality of nothingness” där tystnaden används som en möjlig upplösning i mellanrum eller till ett intet som sammansmälter då och nu. Trigg tar sig för att göra en teoretisk rumslighet av tomrummet och jag minns att jag som sagt i tidigare inlägg satt mig för att gestalta Slussen rumslighet och mellanrum.

Triggs intresse leder honom till slut också till ruinens rumslighet men genom att gå från Kancheli och Heidiggers intet till medvetandets kluvenhet i nu och minne. Han menar att i mellanrummet mellan dessa bor en utdragen tid – en varaktighet/duration vilket blir problematiskt i medvetandets ständiga strävan efter ett fixerat center. Det blir intressant då han säger att i strävan efter ett center föds nostalgin.

Jag som inte vill ägna min konstnärliga praktik åt nostalgi undrar för en sekund om jag ändå fallit dit trots allt. Men det visar sig att han håller med mig när han säger att ruinens centrum, dess kärna ligger bortom historien. Därför rör den sig bortom nostalgi till djupare känslor. Jag kommer undan. Men framför allt rör den sig i motsatt riktning från rationalitet som alltid strävar bakåt mot en redan fastslagen struktur, mot universella, eviga sanningar. Då ruinen lever genom sin rörelse och avsaknaden av fixering, blir det en motkraft, idag en kritik av rationalitet och tron på en progressiv utveckling.

Slussen är inte en ruin. Den är flera. En beriden kung lämnar de medeltida husen på väg ner i 30-talskulverten på en betongkollos vars armar sträcker sig in i berget och vidrör den mur av kullersten som ligger kvar där sen den sattes samman på 1600-talet. Men även om Slussen spänner över dessa historiska vidder, är den just nu som den aldrig har varit, hela tiden vinnande en ny form, en ny skepnad som bara är just nu. Min fascination närs inte av längtan till något gammalt, och min kamera vill inte stoppa ögonblicket och konservera det som nu är.

Stenarna i tunnelmynningen med sin månghundraåriga historia, är fina som de just när de passerar i tunnebanefönstret. Alla försök att i sinnet återskapa den historia som förde dem på plats missar sitt mål i dunklet. De blinkar till för ett ögonblick, kort i en varaktighet mellan mörker och ljus.

KÄLLOR:
En presentation av Robert Ginsberg: http://www.rodopi.nl/functions/search.asp?BookId=VIBS+159
The Aestethics of Ruins på Google books med vissa kapitel tillgängliga.
En intervju med Dylan Trigg om boken:
http://www.readysteadybook.com/Article.aspx?page=dylantrigg

Den översta bilden är ifrån Street Art Stockholm, av Benke Karlsson, Förlaget Max Ström 2007

http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke

Bilden på vyn över Slussen är funnen på google bildsök på Slussen den 19 november 2009.

Den nedersta bilden har jag tagit genom en ventil vid SL:s bussgarage nedanför söderberget och den enda plats förutom i tunneblanan som man kan se den gamla vallen ifrån 1600-talet.

Lyssna på Giya Kanchelli på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=kyD_L5G_AFs

Vill även rekommendera den fantastiska sidan Rostsverige! http://rostsverige.blogs.se/

Invasioner

DE HÄNGDE VID SLUSSEN; Ett par spensliga pappfigurer i kalsonger och med rånarluvor över ansiktet. Den första jag lade märke till spanade orolig runt hörnet på biltunneln mot Nacka. En morgon smög de längst med rondellen och några dagar senare slängde en av dem en blick över axeln medan han pinkade under järnvägsbron mot Centralen.

Benke Karlsson ur Street art Stockholm

Trafikköerna en vinterdag 2006 segar sig långsamt från Södermälarstrand in under bron mot Centralen. Trötta bilister håller blicken rakt fram mot väntan att få köra upp på mälarrampen. Om någon enstaka ser åt sidorna eller rakt upp stirrar man rakt in i Stockholms armhåla, en mörk, smutsig cementskog med sprickor och lagningar som pålar upp dunklet under Slusstrumman. Men de flesta stockholmare ser inte åt sidorna.

Hade man gjort det hade kanske blicken fallit på en liten glipa mellan en pelare och en vägg. I glipan har någon kilat in en fågelholk i faluröd färg med en liten skultpturfågel som glatt stirrar tillbaka. Det finns inget skrivet budskap och ingen avsändare men en tydlig mänsklig kommunikation mitt i stadslivets tristess i en miljö som annars inte reflekterar något annat än sin funktion och sitt förfall.

Under min tid som film och fotostuderande har jag av flera lärare blivit visad en film som på ett pedagogiskt sätt visar hur vi ser, eller snarare inte ser, på bilder. Titta gärna på filmen här.

Samma sak gäller för hur vi ser på stadsmiljön, vi är väldigt inskränkta i vissa mönster som gör att vår uppmärksamhet är lätt att förutsäga. De flesta skulle kunna passera fågelholken varje dag en hel livstid utan att se den. Viss konst i det offentliga rummet vill tvinga sig på oss och använder reklamens strategi. En annan, vänder sig till en grupp som inte tillhör den grå massan som stirrar rakt fram - vardagsmänniskan som följer mönster.

Fågelholk med entré i huvudet påminner om en naturlig rätt till ett hemmahörande i stadsrummet.

Den konsten vill finnas just där någon människas blick orkat krångla sig upp igenom en bana som de flesta skulle ha vilat ögonen ifrån. Den vill finnas i de trista ögonblicken (i bilköns monotona förlopp), i de oväntade ögonblicken (som när man plötsligt tvingas vända om och tar en väg man annars aldrig skulle ta), eller ifrån de märkliga vinklarna (på ovansidan av en lyktstople som endast ses ifrån ett visst hustak).

Atlasmuren November 2009

Slussen är Sveriges viktigaste galleri för offentlig konst som inte ber om lov. Bilder, skulpturer, klotter och figurer uppstår lika plötsligt som de försvinner. På andra sidan stan finns en liknande plats – Atlasmuren. Den påminner om en del av Slussen, belägen i Atlasområdet djupt in i St:Eriksbrons armhåla. Rummet är fyllt av målningar, klotter, affischer, spraymallade tryck, smuts, ölflaskor och urinlukt som breder ut sig i det mellanrum som blivit över just där i staden. Precis som Slussen är den en trafikstruktur, ett mellanrum och en förfallande funktion som delvis tagits över av konsten.

På många sätt skapar dessa platser en sorts exklusivitet. Inte vem som helst kommer se den lilla fågelholken. Inte vem som helst kommer heller leta sig ner till det legendariska Akaytemplet, beläget i ett underjordiskt rum som blev över när man byggde Slussens tunnelbana i söderberget. Vem som helst skulle då bli smutsig, behöva ficklampa, kanske en kofot och framför allt inte veta var man ska ta sig in. Vem som helst skulle inte heller vilja trotsa detta (och lagen) för att ta del av konst under samma omständigheter som vid Atlasmuren. Men det är också poängen.

Klisterpeter sätter upp fågelholkar på Katarinaberget

Tanken eller idéalet är att det är den hängivne, den som inte är en del av massan utan de som står bredvid och rör sig obehindrat genom samhällets konventioner, regler och sociala mönster kommer bli en värdig betraktare och endast genom detta kan man ta del av Akaytemplet plats. Men denna ofta romantiserade idealperson är inte som förr ett fåtal individer med en agenda eller flera. Nu rör det sig om ett brett spann som sträcker sig mellan trettioårskrisande svennar till sysslolösa tonåringar, en majoritet män.

Banksys olagliga väggmålning vid Cans Festival i London

Det finns en annan anledning till den undangömda och kortvariga tillvaron hos konsten – den placerar sig i en genre som är utsatt för ikonoklasm, den tas bort och saneras av staden. Banksy har jämfört raderandet av denna konst som lika insiktsfullt som raderandet av hällristningar. Naturligtvis handlar det inte bara om konsten i sig utan rätten till staden och dess offentliga rum som enligt Banksy endast är tillgängligt för den som vill konsumera stadens rum och därmed fulltsändigt inordna sig i det kapitalistiska samhället.

Men just på Slussen är förhållandena något annorlunda. Här möter konsten den grå massan. Den bryter fram ifrån de smutiga gångarna och tar sig ut i ljuset. Den kan göra det eftersom Slussen som sagt är en märklig plats som lever på båda sidor om så många gränser. Den är redan tillräckligt förfulad för att den grå massan ska slå bort blicken.

Detta innebär det en rad ställningstaganden för mig. Ska jag reproducera denna konst i mitt verk eller ska jag lämna den utanför? Det blir en fråga om iconoklasm. Jag måste förhålla mig till den konst som redan finns på plats men också den som tagits bort. Frågan är tätt förknippad med fotografiet som främsta medierare av denna konst vars ursprung så snabbt försvinner. Min kamera som samlar in Slussen har möjliget att gripa tag i bitarna innan de rivs ner eller sprutas bort. Jag har ställts inför den här situationen tidigare:

Detalj av Dissikerad Gata/Dissected Street

I ett av mina verk Dissekerad gata/Dissected Street ville jag skapa en typologi av en gata konstruerad utifrån hundratals bilder ifrån Boston och New York. På en av husfasaderna (se bild ovan) placerade jag in en liten spraymallad bild. Lustigt nog sågs detta av några av de amerikaner som visste att jag placerat in konstverket där som en typ av vandalism, om än inte lika grov som om jag faktiskt stämplat dit bilden på riktigt.

Kanske var det för att jag som utlänning i USA skrev in en bild i arkitekturen i mitt eget verk som i sin tur approprierat det patriotiska fotografiet av hissandet av amerikanska fanan på Iwo Jima (Joe Rosethal) med tillägget: ”One world one shit” och att flaggan reses i bajs. Det hela kanske förstärktes av att mitt digitalt konstruerade foto ställdes ut på en institution där många värnade om det analoga klassiska fotografiet där mitt verk kunde ses som ett vanhelgade en av symbolerna för detta?

Hur det än var så var det ingen särskillt stor sak, och de flesta tyckte inte alls att det var dumt. Men jag det jag vill peka på är konsekvenserna av det förhållningssätt jag valde då och hur viktigt och betydelsebärande ett sådant ställningstagande blir, särskillt i ett verk som handlar om staden och det offentliga rummet.

Mitt fotografi november 2009

När jag fotar på Slussen ser jag spåren av ett konstverk som tagits bort. Det är egentligen bara en mörk kontur som skulle kunna varit vilka smutsfläckar som helst men eftersom jag i min fördjupning sett bilder på tidigare verk på Slussen så identifierar jag det som ett sådant. De vaga spåren av en konst som försvunnit, avsaknaden av ett verk på grottväggen kommer bli en del av min bild.

Pappfigur av Akay och Klisterpeter ifrån boken Street art Stockholm 2008 (även översta bilden)

Fågelholkarna är en påminnelse om naturen och staden. Den talar om en urban miljö blivit vår första natur men också om att naturen och djuren har en plats i staden bortom hyror och regler för effekiviet och funktion. Staden har invarderat naturen och inte tvärt om. Men fåglarna och holkarna drivs snabbt bort igen.

Jag kommer att klistra upp min bild på väggarna i en av Slussens gångar när den är nästan färdig. Nästan, säger jag, för det som saknas är en liten sista del. Delen är just de metrar av Slussen där jag satt upp verket som jag sedan fotograferar när det rivits ner. Fotot sätter jag in som sista pusselbiten i den slutgiltiga, nu färdiga bilden. Det gör att verket lämnar ett avtryck på Slussen och återuppstår i sig själv som en fågel Fenix som äter upp sin egen aska.

KÄLLOR:

Bilderna utan titel eller upphov är funna i :Street art Stockholm, Bokförlaget Max Ström 2007
http://issuu.com/benke/docs/streetartstockholm_benke med undantag av: Dissected Street och bilden på Atlasmuren som jag tagit.
Tecken på liv : mänskliga spår i staden, Ilona Sten, SLU, 2008
http://www.uppsatser.se/uppsats/ae865253dc/