Reklamaffisch för Stockholmsuställningen 1930.
Fotografi ifrån utställningen som uppfördes på Gärdet och Djurgården i Stockholm.
Det finns en intressant koppling till andra dåtida ideologier sprungna ur samma källa – drivkraften av att föra folket samman, hygien, uppfyllandet av basala boendekrav, minskandet av borgerlighetens inflytande. Dessa delas av politiskt radikala både till vänster och höger i det dåtida Europa mellan världskrigen även om de inte alltid tog sig uttryck i samma funktionalism som i Sverige.
Denna parallell kan tyckas långt dragen men det ligger en ofta förbisedd poäng här. I med utställningen skrev man ett manifest: ”Acceptera!” där man utmålade funktionalismens krav på förändring som ofrånkomliga verklighetens krav – man var tvungen att acceptera dem som om det var av naturen givet. Detta byggde upp en auktoritär kraft vars retorik gjorde ett ifrågasättande endast kontraproduktivt. I förlängningen var det denna ideologi som ledde till den ojämförliga raderandet av gammal bebyggelse som ägde rum bland annat i Klara i Stockholm och i så många småstäders fungerande och kulturellt värdefulla stadskärnor. I funktionalismens vision låg formeln att: särart ersattes med enhetlighet.
Herman Lundborg med måttskalan i handen, Chef för Rasbiologiska Institutet
En sida ur Herman Lundborgs bok ”Svenska Folktyper”.
Den Sluss som stod färdig 1935 var ett monster sprunget ur funktionalismens idéer som visats på Stockholmsutställningen. Ett monster då det var en plats som inte tog hänsyn. Inte till den ömtåliga skarven mellan medeltida miljö och söders bebyggelse, inte till värden som taktila stämningar andra än de funktionalistiska och som gärna avfärdade emotioner som ett störande brus för rationellt tänkande. Man tog inte hänsyn till oliktänkande eller till ett brett spektra av särarter. Istället placerade man en uniform helhetslösning vilken skulle sprida sig till hela Stockholm som det bara var att acceptera.
Med samma estetik som en välpolerad motor, lika förutbestämd att snart misslyckas i sitt uppsåt som Herman Lundborgs frenetiska uppdelning av människor i sämre och bättre, skulle denna tanke på sikt falla och förvandlas till sin egen motsats. Låt mig ta ett exempel: En av funktionalismens estetiska ideal var att göra om murarnas textur eller dekorationer till släta ytor, till något mer immateriellt genom sin renhet och abstraktion. Men snabbt sprack putsen, betongens skrovlor mönstrades av avgaser och slitagets patina återförde texturen till ytorna. Idag har Slussen blivit ett monument över sitt eget uppsåts misslyckande. Det har utvecklats till sin egen motsats.
OBS: I kommentarerna fördjupas detta inlägg.
Jonas Bohlins betongstol ”Concrete” (1981) kan ses som en kritik mot funktionalismen.
KÄLLOR:
Stockholmsutställningar av John Chrispinsson, Historiska media, 2006.
Information om boken och källa för bilderna från Stockholmsutställningen se: http://www.bgf.nu/historia/9/utstallningar.html
Svenska folktyper av Herman Lundborg Tullbergs förlag, Stockholm, 1919.
Om Jonas Bolins provocerande betongstol ifrån Wordpress mars 2009 av Sofia Rasmus: http://moderninredning.wordpress.com/2009/03/05/jonas-bohlins-provocerande-stol-concrete-1981/
Jag hade precis ett samtal med min far om det här inlägget. Som Stockholmare sen 1929 har han sett Slussens alla årstider och levt i staden under bilismens förödande seger över alla andra alternativ till kommunikation och färdmedel.
SvaraRaderaHan påpekade att Slussen som trafikkarusell ändå löste sin uppgift under flera decennier och att det ”misslyckande” som jag talar om när det gäller Slussens funktion, kom först senare och då på grund av andra omständigheter i staden som avsaknad av broar och alternativa trafikleder. Han är också skeptisk mot min dramatiska och långt dragna kritik mot Funktionalismen och mitt sätt att likna det med Herman Lundborgs raslära.
Jag funderar på ifall jag tar i för mycket när jag jämför Lundborgs raslära med Funktionalismen. Men jag använder extra emfas eftersom den idag är så populär igen och för att den alltid tycks framställas så människovänlig och så i linje med vad som idag är en politisk korrekt svenskhet. Att peka på den mörka sidan är kanske att peka på en sida vi aldrig fick se så mycket av men ändå fanns den där som en möjlig utvekling, en väg som aldrig togs. Folkhemmet och socialdemokratin var fram tills andra världkrigets slut sysselsatta med att bygga en svensk nationalstat, en svensk befolkning, en svensk enad svenskhet som var lika tråkigt enhetlig som funktionalismen.
Visionen i ”Acceptera!” är inte varken oskuldsfull, harmlös eller otydlig med sitt budskap. Slussen är idag en symbol, en ruin för detta skeende.
Däremot har jag märkt att jag gärna ofta relaterar till Lundborg och rasbiologin och i förlängningen till Hitler. Jag gör det även i andra sammanhang än detta. Det är väldigt våldsamt och dramatiskt att knyta sådana paralleller. Varför gör jag det?
Det är en bortre vägg för mig, en extrem gräns att studsa bollen emot. Hitler och Lundborg blir figurer i en verklighet där resonemangen dragits till sin spets. Egentligen skulle de kunna vara några andra personer eller händelser för handlar inte historia om att just sätta saker i samband med varandra, att se gemensamma väggar eller referenspunkter i processen? Hitler och Lundborg är väldigt tacksamma karaktärer att använda sig av för de tillskrivs så tydliga egenskaper och är relativt lika betraktade av många olika ögon.
En annan betydande sak är att Lundborgs Svenska Folktyper som nu ligger här på mitt skrivbord är en av mina första stora upplevelser av ett fotografiskt verk. Jag tror jag gärna återkommer till boken då jag älskar den så mycket i sin fasansfullhet.
Hej,
SvaraRaderajag tycker att perspektivet är intressant och relevant, men kopplingen till Herman Lundborg känns långsökt och ganska tillkämpad. För mig handlar modernismen (och subsetet funktionalism) om tron på Framsteget, framåtskridandet och positivismen, vilket du delvis är inne på. Jag skall läsa mer noggrant och kanske kommer jag med kommentarer snart. Ett mycket bra arbete på det hela taget.
/V
Du skriver i din kommentar att det svenska nationalstatsuppbyggandet och enade svenskheten var lika tråkigt enhetlig som funktionalismen. Jag vet inte om jag håller med. Folkhemmet som utvecklades byggde på tanken om ”ett gott hem åt alla”, på alla plan. I jämförelse med trångboddhet, långa arbetsdagar, kort semester, översitteri, stora löneglapp o.s.v. är det svårt att i en mening avfärda välfärdsstaten som tråkig. Frågan är om det går att skapa ett samhälle med visionen om lika villkor för alla utan att det i så fall blir tråkigt?! Roligt eller klasslöst, tvingas vi välja, går det inte att få både och? Kuba kanske. Det måste in rom&cola i leken för att det ska funka, hembränt är inte lika roligt.
SvaraRadera/K
För en mer komplicerad bild av svensk modernism kolla upp: http://magazines.documenta.de/frontend/article.php?IdLanguage=1&NrArticle=264
SvaraRaderaSamt Yvonne Hirdmans studie: Att lägga livet till rätta.
Denna fråga hör ju samman med biopolitisk maktutövning. Och det vore ju intressant med någon post där du kopplar samman arkitektur och fotografi. Har exempelvis modernistisk utopisk arkitektur och något gemensamt med en viss syn på fotografi?
/FS